Den andra halvan är en gåva till dig.

Så läser jag än en gång Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz. Detta lilla ödmjuka stycke poetik. Det finns många poänger, många kloka paragrafer. Det finns tydligen de som anser att han är en gammal stofil, men jag tycker tvärtom. Lagercrantz förhåller sig till förgängligheten, till sig själv som befinnandes i det förgängliga. Han säger att författaren bara skriver halva boken. Bara halva boken skriver författaren, eftersom läsaren fyller i den andra halvan. Det är vi som har en stor del av makten, vi läsande. Det skrämmer mig. Vad gör jag med en författares verk? När jag säger att jag inte tycker om en bok, vad har jag gjort med den? Förvaltar jag helt enkelt inte den gåva författaren just gett mig? Eller är det jag som faktiskt bestämmer. Det är spännande och det fascinerar att tänka så. Att författaren så gott som ger mig ett halvt ark papper (ja, just), för mig att fylla i de raderna som gapar blanka.

Jag tänker vidare. Jag tänker på alla de gånger som mitt tyckande skiljer sig från någon annans dito. Jag tänker vidare, och inser att vi kanske inte alls har olika smak. Vi kanske har alldeles lika smak. Men vi förvaltar det skrivna på olika vis. Vi lägger till, drar ifrån och vi omskapar på vitt skilda sätt. När en författare gett oss sin halva, fyller vi i den andra halvan med olika färger. Olika färger ger oss olika böcker. Olika böcker blir till olika uppfattningar. Medan jag har läst Boken på det ena sättet, har den andra läsaren läst Boken på det andra sättet.

Jag blir fascinerad, trots att detta i sig inte är någon nyhet. Förstås uppfattar vi Boken – allt! – på olika sätt, men det är likväl en kittlande fundering. Det känns genast en smula svårt att sätta sig ner med en god bok. Jag tänker ansvar. Att förvalta någons gåva är alltid stort, men jag har aldrig insett att det är det jag gör när jag läser. Nå, inte behöver mitt ogillande betyda att jag inte förvaltat det skrivna. Inte heller betyder det att jag har allsmäktigt rätt. Ingenting behöver betyda någonting, men det ger mig en ny dimension i mitt läsande. Det ger mig ett perspektiv att beakta, och en tanke att förvara.

Det ger mig insikter.

Förresten!

Jag hittar fortfarande ingen bok att läsa. Är det inte absurt? Jag småläser lite nu och då. Provar en bok här, en där. Men nu är jag sjukligt hungrig på att läsa med stort L. Inser gör jag förstås, att jag snart blir tvungen att dra fram mitt konstanta ess ur rockärmen, nämligen en hundrafemtioelfte omläsning av En komikers uppväxt. Är det någon bok som alltid fungerar så är det faktiskt den. Gud så jag saknar Juha och Jenny och allihopa när jag inte läst om dem på länge. Jonas Gardell är unik, det är han.

Hur som haver. Bokhyllan med de olästa ska få en sista chans, men sen far komikern fram igen. Med garanterad ilfart.

Att finna kärnan tar sin tid.

Dagens insikt är tämligen intressant. Jag har insett att det tar oändligt mycket mer tid att skriva kort och kärnfullt (nå, det är målet åtminstone) än att skriva långt och vindlande. När jag tänker efter är det förstås givet, och något jag vet om sedan länge, länge. Men jag är en ordvindlare av naturen, och ges jag möjligheten att sitta helt otämjt och bara låta ord läggas till ord så finns det inget stopp. Nog kan det finnas guldkorn, men man måste rensa undan allt bråte för att finna dem.

Idag, eller egentligen igår, började jag skriva från början ännu en gång. Jag och mitt romanprojekt gick helt enkelt tillbaks till ruta ett. Jag skriver nu om, på ett nytt sätt, och jag rensar i tankarna samtidigt som jag fingrar på tangenterna. Det är en fantastisk känsla. Befriande konstigt nog. Jag brukade finna det befriande att bara spruta ur mig meningar, men nu – ah, ljuva känsla. Det är fantastiskt att inse att det går att snöra till texten. Att dra i tåtarna och kärna fram det som har betydelse. Men det tar tid. Om jag skrev tio A4 på två otämjda timmar förut, så har det tagit mig en hel dag att åstadkomma drygt två på det här viset.

Således en insikt som kommer att förändra min process och min inställning. Att skriva viktigt tar tid. Att skriva med bakomliggande mening tar kraft och oändligt med tid. Men det är nyttigt att inse sina brister och ge sig själv chansen att göra om och förbättra.

Ett givande obehag.

Att lyssna till någon som läser ord man själv skrivit är onekligen en speciell upplevelse. Till största delen jobbig – ja, faktiskt ångestladdad. Idag var en sådan dag. Kursen är igång på riktigt nu, och idag var dagen då min text skulle diskuteras. Texten jag lämnat in kan till största delen kallas ett synopsis, eller i alla fall en mycket kompakt sammanfattning av tema samt karaktärer. Således fanns det inte så mycket att tycka, annat än om man blev intresserad eller inte – och där tycker jag att resultatet får sägas vara hyfsat önskat. Att min lärare, vars egna verk jag respekterar högt, vill veta mer och ansåg att det fanns många och bra trådar att dra i ser jag som ett gott tecken. Problemet är bara följande: jag vet inte om jag gillar berättelsen själv. Jag vacklar från dag till dag och jag vet inte om jag förmår slutföra den.

Men. Jag har ett oerhört stort bekymmer som vida överstiger allt annat, ett osmakligt drag jag dras med. Jag klarar inte av att döda mina älsklingar. Kill your darlings, missy. Det är så svårt, trots att jag ser problemen själv. Sitter en mening på pränt, då gör den det. Jag pillar och pillar, tänker att den kan vara kvar om jag bara ändrar lite. Men det går ju inte! Jag vet att inga texter håller utan åtminstone en smula bearbetning, men ändå har jag så svårt för detta.

Idag – om det nu inte varit det förr - blev det uppenbart att jag måste skärpa mig, den genomgående positiva responsen till trots,  är allt jag nu hör ringa i mitt huvud hur N läser innantill. Ett stycke som innehåller precis just en sådan där älskling. Han påpekar att kanske är det lite överflödigt. Kanske är det lite onödigt med sju rader där en enda, mycket enkel sak beskrivs.

Jag vet det, N. Jag vet det. Men det är min lilla älskling, det där. Det är min lilla pluttskrutt, förstår du. Det där lilla stycket har funnits i ett helt år nu, och förstår du inte att jag kommer sakna det om jag bara… stryker det? Förstår du inte att det hör hemma i mitt Word-dokument?

Jo. Jag har en hel del att lära mig under de kommande månaderna. Det handlar inte så mycket om att lära mig skriva. Det handlar om att lära mig att sluta skriva. Om att stryka, sätta punkter och dödförklara. Be gone, överflöd. Imorgon blir det nya tag. Jag ska börja om från början, med samma stomme. Stryka varenda mening och skriva nya. Och jag tänker njuta av det, utan att sakna. Klarar jag av det, då har jag lärt mig något nytt. Något nyttigt. Det är givande det här, men det är inte lätt. Och jag är himmelskt glad över att jag gör det.

Sockerchock!

Ja, alltså. Ibland måste man ju få klappa sig själv på ryggen när man kommer på något bra. Eller bra och bra, i det här fallet handlar mer om att det var en vettig jämförelse som jag borde måla upp på ett papper, rama in och hänga på väggen för att påminna mig själv. Om att ta det lugnt. Inlägget nedan är fortfarande aktuellt, det går hemskt dåligt för mig att hitta en bok i mina hyllor. De är inget roliga. Trots att jag så uppenbart känt ett sådant begär till dem en gång, att jag betalat dyra (eller inte) slantar för att få dem in i mitt hem.

Vixxtoria spann vidare på funderingarna kring detta ständiga anskaffande av nya böcker som man i allt för många fall förblir olästa av en och annan anledning. Som svar också till henne, här nedan, skrev jag sedan en sak jag för en gångs skull tyckte var riktigt vettig. Så för att påminna mig själv om att då och då stanna upp och minnas, citerar jag således mig själv:

Det där är ju på något vis ständigt återkommande. Detta galna anskaffande som sedan inte passar, så fort den där initiala vill-ha-måste-läsa-känslan går över. Det är ungefär som ett blodsockerfall – med den efterföljande och ofrånkomliga sockerchocken – för mig. Först bara måstemåstemåste man ha något sött, något för stunden – nununu! När man sedan stillat behovet tar så lugnet vid. Och så inser man att kanske, kanske var man lite för het på gröten. Det smakade inte så som man hoppats. Och sockerchocken, den är förstås ett faktum.

Precis så är det för mig, anskaffandet. Hamstrandet och köpandet. Det går otroligt fort åt det ena hållet, när jag bara måste få tag på det jag vill ha just då! Helst ska det ske igår. När jag fått det jag vill ha går det långsammare. En lätt känsla av illamående och en darrande hand till följd av den hysteriska sockerchocken. Men för stunden, då blodsockret föll och föll – ja, det gick ju bara inte att stoppa. Nu eller aldrig!

Men faktum är, att jag faktiskt har ett litet problem med de riktiga blodsockerfallen också. De kan vara riktigt besvärliga, och svåra att hålla i styr. Jag undrar, om detta går hand i hand? I så fall… ja, i så fall är ju inte detta mitt fel. Alltså. Skulle det hysteriska bokhamstrandet ändå fortgå, så kan ni hoppa upp och sätta er på att jag tänker slussa varendaste kotte som ifrågasätter detta beteende vidare till den här högst vetenskapliga förklaringen.

Ps. ni förstår givetvis att detta är en mild överdrift. Jag kanske inte är helt frisk alla gånger, men jag blir förstås inte fysiskt sjuk efter en stunds bokhamstrande, hur mycket jag än låter dem stå olästa. Men poängen är densamma.

Either or.

Det var en sorgens afton igår. Jag gick nämligen till sängs, alldeles helt utan sängkamrat. Nu ska vi inte vara sådana, jag lovar. Jag är inte ohyfsad ety sängkammarsorgsen bestod nämligen av en Lisa utan bok. Det var första gången på mycket länge, ja, så länge att jag inte ens kan minnas sista gången jag lade mig till sängs utan en bok i högsta hugg. Att läsa innan min ljuva nattdvala är ett måste, det ger mig lugn och ro och helt enkelt den bästa sömnen som kan fås i denna värld.

Men de senaste dagarna har jag haft bekymmer. Jag har absolut inte kunnat välja en ny bok att läsa. Det är inte någon lässvacka, långt ifrån. Jag vill inget hellre än att läsa, jag vill inget hellre än att öppna en sprillans ny bok. Jag vill bara inte läsa mina olästa böcker. Åh, vilken depp. Vad göra när man dör bokdöden? Vad göra när man vägrar lägga sig till sängs utan litterärt sällskap men inte vill kännas vid de små vännerna som står där i hyllorna och i förtvivlan ropar ”välj mig, välj mig!”?

Jag måste – bara måste – hitta en lämplig och längtig bok att läsa, men det är ju allt bra knäppt det här ändå. Att lite hittepå mellan två pärmar kan göra sådan skillnad. Och jag kan för ingenting i världen inte bestämma mig för om jag tycker att detta beteende är bokmalsaktigt charmigt eller enbart absurt. Men! Beter mig på detta vis, det gör jag likafullt.

Stina Aronsons 30-tal? Det låter onekligen intressant.

Stina Aronsons 30-tal

Stina Aronson var en av de första svenska modernisterna. Feberboken kom ut redan 1931, men det var inte förrän 1946, med romanen Hitom himlen, som hon slog igenom på allvar som författare. Hur kommer det sig att Aronsons banbrytande modernistiska texter inte förrän nu har börjat få den uppmärksamhet de förtjänar? Var de helt enkelt för svårsmälta för 30-talets svenska litteraturkritiker?

Välkommen till en kväll i den experimentella modernismens tecken! Samtal, diskussion och uppläsningar.

Medverkande: Ebba Witt-Brattström (litteraturvetare), Jenny
Andreasson (regissör), Martina Lowden (författare), Nina Lekander (författare, kritiker och journalist) och Åsa Nilsson Skåve (litteraturvetare).

Var: Rönnells antikvariat. Birger Jarlsgatan 32, Stockholm
När: Onsdag den 3 februari
Tid: Vi öppnar dörrarna kl. 19. Programmet börjar kl. 19.30 och
håller på ungefär till kl. 22.00

Inträde 20 kr.
Det bjuds på vin och snacks.

Arrangör: Rosenlarv förlag

Vinterpromenad.

 

Ett tack och en bock.

Jag vill förstås tacka de fina bokbloggarna Bokstävlarna och Bokbabbel som gjorde mig så glad genom att ge mig en av de så, vid det här laget, välkända awarderna (men fy, vilken osmaklig svengelsk böjning!). Jag är, som ni som har hängt med här i mitt rum ett tag säkert märkt, ohyggligt dålig på att vara med i utmaningar och tävlingar av alla de slag – vilket givetvis innebär att jag kommer vara lika dålig på att hänga på även denna.

Just nu är jag alldeles upp över mitt huvud begravd i jobb. Jag sitter med en översättning vars deadline ligger alldeles för nära, och så har min kurs börjat. Kontenta: jag känner mig som en sprattlande fisk ovan vatten. Fast på ett positivt sätt! Som en fisk som håller på att utveckla lungor och så sakteliga anpassar sig till sitt nya liv, eller något sådant. Hm. Hur som helst befinner sig den största delen av min textproduktion utanför detta mitt lilla rum, och jag tror att det måste få vara så för en liten liten stund till ety jag har väldigt dålig simultankapacitet när det gäller vissa saker.

Men! Jag blev glad och varm, och tänker mig att ni som tilldelat mig denna award vet att jag även läser och trivs fantastiskt bra inne hos er också. Likaså hoppas jag att alla ni, er som jag är inne och tassar hos då och då, vet att jag uppskattar er även om något explicit awardande inte sker just här och just nu.

Med detta sagt är det så dags att åter huka mig under flitens lampa.

Alfahannen.

Jag kanske inte kan tala för alla, men jag vågar nog chansa på att jag talar för fler än mig själv när jag skriver att man inte läser Katarina Wennstams böcker för att njuta av ett sirligt språk, konstnärliga ambitioner eller för den utsökta stilistikens skull. Nej, Katarina Wennstam läser man (jag!) för att ämnet alltid är brännande hett och för hennes förmåga att understryka samhällets brister och problem. Den vidriga verkligheten, if you will. I Alfahannen klär Wennstam på sig sådana där höga fiskarbyxor och vadar ut i det smutsiga träsk som är den svenska filmvärlden. Den mycket korta versionen lyder som följer: Jack Rappe – känd skådespelare som förgriper sig på unga kvinnor i branschen.

Wennstam skriver så det glöder och jag tycker att hennes skönlitterära förmåga växer för varje bok hon ger ut, det tycker jag absolut. Det är sanna bästsäljare, hennes böcker, och jag ser väldigt mycket hellre hennes böcker som bästsäljare än många av de andra som alltid tycks hamna på de där listorna. Hon bygger upp spänningen, och det är rafflande läsning från början till slut. Det är klassiska scenarion, dressade i kläder av ett aningen mer modernt och framför allt kittlande snitt – för vem är egentligen Rappe? Skvällersnaskigt nog kan man ju inte låta bli att se ett antal kända manliga skådespelare flimra förbi hjärnkontoret under läsningen… Nå, det är skildringar som skrämmer, äcklar och väcker avsky. Så långt låter det bra, om än ruggigt? Jo, nog är det så också.

Men. Odelat nöjd är jag inte. Det jag inledde med är det som gäller. Jag läser inte Wennstam för att få njuta av ett konstverk. Jag läser henne med anledning av mitt samhällsintresse. Med anledning av mitt brinnande hat mot det samhälle som på intet sätt behandlar män och kvinnor som jämlikar. Som ser mellan fingrarna allt för ofta. Så är det, och det är för att Wennstam plockar upp tråd efter tråd och sätter problemen under lupp som jag läser hennes böcker. Men – ja, där har vi det igen – jag tycker inte att det håller hela vägen när det inte känns på djupet. Ja, hon belyser. Men nej, hon tar inte i hela vägen. Lotta Olsson säger det, om än lite hårt, men tämligen väl i sin recension:

Det viktiga för Katarina Wennstam är i stället att diskutera hur samhället hanterar denna typ av våld. Även där blir jag märkligt ambivalent. Det är en god föresats hon har, och hon berättar den med skickligt hanterad ytlighet.

Men hon kommer trots allt bara fram till att det finns onda män, och dem borde kvinnor undvika. Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig” – trevligt för all del, men det leder ingenvart.

”Trevligt” är måhända det sista ordet jag skulle använda mig av, men kontentan är liknande. Wennstam mesar helt enkelt. Nu förstår vi ju alla att detta handlar om skönlitteratur, om att hon vill nå ut. Att problematiken ska landa hos så många som möjligt för att fler och fler ska öppna ögonen. Eller? Ur den synvinkeln tänker jag ”you go, Katarina!”. Ur synvinkeln av en person som råkar älska ordsnaveri och vackra förmuleringar tänker jag något annat.

Men faktum kvarstår. Alla människor som vägrar acceptera mäns våld mot kvinnor, och alla böcker som belyser den ofrånkomliga problematiken, är värda sin vikt i guld. Jag tycker med detta att man ska läsa Alfahannen, oavsett boksmak och oavsett litterära premisser. Själv är jag ofrånkomligt glad över att ha läst den, och jag kommer lika ofrånkomligt läsa precis alla böcker som Katarina Wennstam ger ut. Dock med en liten förhoppning om att de där riktiga hårdhandskarna åker på till nästa gång.

En körv på det?

Med tanke på att jag alltså tar mitt pick och pack och far till Berlin borde man kanske ta och läsa den där currywursten? Läser hos Snowflake och det låter bra tycker jag. Det är ju inte första gången jag har läst om Upptäckten av currywursten heller och jag blir allt mer såld. Just den må vara en kortis, men lite synd är det allt att jag inte hinner tyskläsa ännu mer innan vi far. Det är nämligen inte min favorit, det där med hundraprocentigt inringad läsning på så kort tid. Jag vill hinna med Carl-Johan Vallgrens Berlin på åtta kapitel också. Den verkar smått toppen tycker jag.

Men å andra sidan, trots att jag inte ens har satt min fot i Berlin ännu – inte en endaste gång - så har jag redan på känn att det kommer bli många fler besök dit. Alltså kan jag satsa tyskt både nu och sen och i resten av mitt liv om så önskas. Peppolainen!

Planerings- och listgalningen inuti mig är förstås fånlycklig.

Den tredje januari beställde jag två guider inför vår stundande Berlinresa från the Book Depository. Jag var lycklig eftersom priset var billigt och frakten fri. ”Standard Delivery Western Europe 3–7 Working Days” – jo, jag tackar jag. Igår, den tjugoandra januari anlände de. Besvikelsen har varit ett faktum, att vänta i tre veckor på två små guideböcker var inte värt de få kronor jag sparade in. Fick knepigt gensvar från deras kundservice också: trots att flera veckor hade gått kunde de inte ge mig pengar tillbaks eller skicka nya böcker ”om jag inte valde att betala för nya böcker och gå igenom en process för att få tillbaks pengarna vid böckernas ankomst”. Hmpf. Men okej, nu har jag dem. Nöjd är jag också, även om jag är sur och grinig på att ha fått vänta så länge på redan betalda varor samt ha fått elakt bemötande.

Men kolla här nu! Nu kan jag fylla i massor av egna tips och förslag i min Moleskine, som utöver massvis med plats för att tillverka sin personliga guide även innehåller kartor och en del bra Berlin-info också. Som synes finns det även möjlighet att skapa sina egna kapitel, genom att använda de medföljande klisterlapparna (både förtryckta och blanka). Allt för att guiden ska bli personlig och så mycket anpassad efter mina preferenser som möjligt. Som komplement blir ju sedan den alltid lika trygga Lonely Planet-guiden perfekt. Jag låter förstås som en vandrande reklamskylt nu men peppar man järnet så peppar man järnet helt enkelt - och samlar tips! Så återigen får ni som sitter inne på något guldkorn eller två mer än gärna dela med sig (och tack för de jag redan fått, de finns nu nedplitade i nedan lilla bok).

Ett gott råd för ett gott skratt.

Jag läser både här och där om den så kallade torkan i bloggosfären. Och ja, jag håller med. Den råder på många håll, inklusive åt det håll vars, ja, riktning jag vistas i. Tur då att man kan googla och snoka rätt på nya människor som kan underhålla en när de egna tankarna duggar otätt och så vidare. Således, ett litet tips. Vem skriver? Lyssna här:

The Rejectionist is a cranky, underpaid, whiskey-swilling, snack-deprived assistant to a Very Important New York Literary Agent. Don’t fuck with the assistant.

Fantastiska inlägg. Inte första gången jag nämner The Rejectionist, men ändå. Det är ju så bra det här.

Tusen skärvor tillit.

Det är alltid lika märkligt när man avslutar en bok utan att kunna sätta fingret på vad det egentligen är man känner. Även om det idela är att blir huvudstupa förälskad i en bok så vill jag nog ändå påstå att jag föredrar att tycka illa om en bok, om alternativet är att inte känna något alls. Lite så är det nu, när jag har läst ut Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk. Kort fattat handlar boken om Jessicas och Toms förhållande. Det startar passionerat och sådär förbehållslöst besatt, trots att de är väldigt olika. Jessica arbetar som socionom och Tom som arbetar som… ja, han arbetar kanske inte så mycket som han strävar efter ett avslappnat liv i Stockholms kultursfär. Jessica blir gravid, de får sin dotter Greta och för varje dag som går skrynklas förhållandet ihop allt mer.

Det började så starkt, så många absurda tankar ges uttryck för på ett så otroligt trovärdigt sätt att jag skrattade gång på gång. Men jag skrattade inte för att det är roligt, jag skrattar för att det är sorgligt. Tragikomiskt, kanske. Allt det där man tänker utan att säga. Jag tycker att Helena von Zweigbergk gör det otroligt bra, hon drar fram alla små saker som oftast finns i ett förhållande vare sig man vill eller inte. Men hon sätter ett förstoringsglas över dem, och låter dem bli en egen karaktär i romanen.

Att hon är bra på att skildra relationer i gråskala visste jag redan eftersom jag läst Ur vulkanens mun. Likaså skildrar hon med briljans hur lätt det är att bli beroende av en person, av att bli beroende av att behålla sin bild av en person, en relation. Beroendet som är kärleken, vilken förändras och kan mynna ut i något vagt minne av en känsla som talar om hur det borde vara.

Hon är ohyggligt duktig på att berätta historien om relationer där det inte alltid är så enkelt som att göra slut eller göra bättre. Och så är ju livet, det är oftast en miljon steg man måste gå mellan början och slut, och felstegen blir förstås statistiskt sett omöjliga att undvika. På så vis är Helena von Zweigbergk nästan ensam i sitt slag, kan jag tycka. Just det att det känns äkta, realistiska situationer och realistiska reaktioner.

Men varför känner jag då ingenting? Mja, det är ju aldrig helt enkelt att sätta fingret på en så diffus känsla som intetheten. Jag tror det har att göra med att det dels blir för utdraget. Jag tycker att 400 sidor är för mycket för den här berättelsen. Jag förstår varför, men det blir så linjärt och… långt, helt enkelt. Jag hade velat se boken mer kärnfull, istället blev jag trött på Jessica och Tom och deras förbannade problem och outtalade aggressioner. Jag vet att många anser att Helena von Zweigbergk är den bästa svenska författaren vad gäller relationsromaner, att hon tillåter den där gråskalan att träda fram. Och jag håller som sagt med till viss del, med en hel del reservationer. Hennes böcker rör på något vis inte min kärna. Att jag känner igen situationer och reaktioner, det räcker inte. Jag vill dras in i känslan. Bli uppslukad. Borde jag bli mer ingående kring varför? Hoppas inte, för jag kan inte. Dessutom tyckte jag precis som förra gången att slutet var en smärre katastrof. Och tyvärr är det ju så, att slutet ofta är det som förföljer en då man slagit ihop en roman för sista gången.

På det stora hela är Helena von Zweigbergk en intressant författare, jag uppskattar böcker som vidrör det vardagliga. Diskbänksrealism if you will. Jag uppskattar dramat i det lilla, det behöver inte alltid vara svulstiga romaner som liksom vilar under historiens vingslag. Det är underligt, jag saknar alltid något då jag läser hennes böcker men jag vill uppenbarligen läsa vidare. Något lockar, och det är ändå ett gott betyg – det är kanske inte böcker man bär med sig tätt intill hjärtat, men någonstans i det svårförklarade är det trots allt böcker som berör.

Bright Star.

John Keats poesi är vacker. Den har alltid varit det, och kommer alltid att vara så. Jag är inte en lyrikvän av de största mått men att hans verk berör kärnan inuti – är inte möjligt att ifrågasätta. Romantik är något jag kan ha svårt för, men hans ord når fram, de gör ju det. Någon som däremot inte har problem med poesi över huvudtaget är min kärlek här hemma. Således blev han tämligen lyrisk själv vid tanken på att se filmen, och jag var förstås inte sen att reagera. Alltså såg vi Bright Star igår, och kära ni, är det någon film ni ska se i år så är det ju den. Här, för att göra detta enkelt (som om inte var själ som snubblar över dessa rader redan vet, men ändock):

The drama is based on the three-year romance between 19th century poet John Keats and Fanny Brawne, which was cut short by Keats’ untimely death at age 25.

(källa)

Det är ett fantastiskt verk. Det är inte en film, det är ett konstverk. Allt är perfekt, jag kan inte uttrycka mig tydligare än så. Fotot är utsökt, varje sekund skulle kunna fångas i en fantastisk tavla för det är så vackert. Kläderna, omgivningarna ned till minsta stol, blickarna, hur replikerna uttalas, musiken, humorn (!), Keats fantastiska poesi om genomsyrar var scen, den omöjligt vackra kärleken mellan Fanny Brawne och John Keats, Paul Schneiders otroliga prestation som Keats bästa vän, Charles Brown.

Det är svårt att ringa in en enda sak jag älskade lite mer, men även om ingen tvingar mig så ska jag berätta ändå. Det finns nämligen en scen som fastnade på min näthinna såväl som i mitt hjärta, då Fanny liksom… omfamnas av kärlek. Hon lägger sig långsamt ned på sin säng varpå gardinen i det öppna fönstret sakta blåser in över henne och jag fick magknip ety det var en sådan lite gest som rymde en oändlig känsla. Detta är filmens specialitet. Jag har letat och letat för att hitta scenen på det stora vida nätet, men det verkar inte gå min väg. Men alternativen är inte få, så håll gärna till godo med nedan klipp - ännu en fantastisk fotografiskt genial scen. Den har förstås sin utgångspunkt i följande citat från ett av Keats kärleksbrev till Fanny Brawne:

I almost wish we were butterflies and liv’d but three summer days – three such days with you I could fill with more delight than fifty common years could ever contain.

Jane Campion har onekligen gjort årets vackraste film.

 

Bangkok Hilton.

Åh, jag är alldeles för till mig i trasorna för att fundera närmare över var detta inlägg egentligen torde höra hemma. Jag har nämligen kommit över det kanske bästa fyndet någonsin. Nå, nu överdriver jag kanske en smula som vanligt – men ett hejdundrandes bra fynd, det är det. Jag fann nämligen en dvd innehållandes Bangkok Hilton, för trettionio (ja, 39!) riksdaler. Den lokala matbutiken till min undsättning, som så många gånger förut.

Det var för ett tag sedan hos Fia som mitt minne av Bangkok Hilton, denna djupt berörande, vidriga och samtidigt fantastiska tv-serie från åttiotalet, återuppstod. Skildrandet av detta ohyggliga öde, som gav en mig – egentligen alldeles för ung – rysningar längs ryggen och de mest vedervärdiga syner, vilka för alltid fastnade på min näthinna. Kanske är mitt minne av serien större än vad serien i sig själv faktiskt kommer visa sig vara. Men jag är rysligt nöjd över mitt fynd, och tänker bänka mig framför en skärm nära mig inom mycket kort.

A New Dawn.

En ny vardag har infunnit sig. Jag behöver inte rusa ut genom porten, nedför betongesplanaden för att i bästa Indiana Jones-stil slänga mig in på tunnelbanan i sista sekunden. För att hinna till ett jobb jag inte ville ha. Detta vet ni, ni vet att jag ska göra något så pretentiöst som att husera på en högskola och efter bästa förmåga försöka åstadkomma något med det skrivna ordet. Mitt skrivna ord. Terminen handlar om att färdigställa ett längre projekt, och i skrivande stund inser jag att jag valt att kasta mig själv till lejonen. Jag har valt att slitas itu, skrapas upp med skyffel och lassas ut likt ett söndergnagt, blodigt köttstycke. Ja, det har jag valt. Ni får ursäkta den osmakliga liknelsen, jag antar att jag skyller på nerverna.

Jag försöker, i detta nu, rensa bland mina pågående projekt. Försöker välja ut vilket jag vill satsa på; det manus som känns som en pjäs, det manus som förlag X var intresserade av men som jag själv började avsky att skriva på, det manus som behandlar en knepig relation men som tycks vara alltför svårt att komma vidare på. Att färdigställa ett manus, handledd av publicerade författare är en spännande men – som sagt – skrämmande process och jag kan för mitt liv inte begripa hur detta ska kunna vara min vardag i ett halvt år. Jag har dock, någonstans bland röriga Word-dokument, låtit en ny möjlighet växa fram. Jag tror att det manus jag ska färdigställa inte ännu är påbörjat. Jag tror att det manus jag ska jobba med, ännu ligger i sin linda. Och detta manus kommer att vara ett småskaligt försök till att bli en bok som kan klassas som barn-ungdom med tyngdpunkt på det senare.

Inatt fick jag en, två, femtioelva idéer och jag blev så hetsig att jag låg och knapprade in dem allihop som ett sms i storlek mastodont, eftersom jag inte hade vett att hämta mitt anteckningsblock. Jag inser så sakteliga, att om man känner den glädjen inför något som samtidigt skrämmer så – då är det dags att våga. Och jag börjar bli redo för min termin. För att låta min nya vardag formas, och jag med den.

She walks a fine line. A fine line, I tell you.

Jag tycker att det är väldigt intressant när en författare genom sin bok går balansgång, sådär precis hårfint. Boken jag läser är Tusen skärvor tillit och författarens heter förstås Helena von Zweigbergk. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att den på ett genialt sätt skildrar en relation, eller om den på det allra mest bestialiska sätt tar död på all min tilltro till svenska romaner. Intressant, intressant. Jag läser, och å ena sidan drar jag efter andan och liksom suckar fantastiskt, precis så. Å andra sidan drar jag efter andan och liksom suckar men herregud, vad är det du skriver människa.

Det som blir allra mest intressant är förstås att se hur min andning kommer att kännas när romanen är läst från pärm till pärm.

Bodil bokbloggare.

Jag är förälskad i Bodil Malmstens författarskap, det är ingen hemlighet för någon i min närhet. Kanske inte för er heller, även om jag inte skriver om hennes böcker sådär särdeles ofta. Men förälskad är jag, och det är också därför jag är oerhört irriterad på att jag inte ännu införskaffat De från norr kommande leoparderna. Men en sådan sak är tämligen enkel att åtgärda.

Nåväl, hennes böcker är allt som oftast fantastiska. Jag vet att många anser att hon är för navelskådande, men hey! Vem om inte jag är navelskådande – alltså, jag har ingenting emot detta om det nu skulle vara något slags faktum. Förutom hennes böcker läser jag således även på hennes Finistère, måhända inte varje dag men mycket och ofta. Det är ju en sådan sida som går att läsa likt hennes loggböcker tycker jag – ofta tar hon förvisso upp dagsaktuella ämnen, men de är så skrivna att det fungerar närhelst du läser dem. Ni är säkert många som läser Finistère och vet redan mycket väl vad jag talar om. Det jag däremot inte kan hålla mig från att hylla lite extra är då jag tog mig fram till Finistère idag, för att finna detta läsvärda inlägg. Bodil är skeptisk till kindlen. Det är jag med, men det var inte det braiga med inlägget. Nej, det braiga med inlägget var helheten. Bodil boktipsar, boklådetipsar och tar upp läsupplevelsen. Hon väver fina och varma anekdotmattor som så många gånger förr, men av någon anledningen trivdes mina fötter lite extra när de vankade runt på dem idag. Fint bara.

Ibland är det så enkelt att man bara behöver skriva: läs!

Detta blir idiotdraget of a lifetime, eller tvärtom.

Jag skriver ett inlägg utan att veta hur det ska mynna ut. Utan att ha insikt om dess utsikt, så att säga. Jag skriver det dels för att varna er som läser, dels för att rensa mig själv. Många som bloggar (men åh, när ska det komma ett bättre ord för detta? Jag krevererar varje gång jag skriver det!) är alldeles hjärtslitande ärliga och öppna med sin person. De skriver och berättar om sig själva, varvat med det som bloggen ”egentligen” ska handla om. Jag är tämligen fårordig,  men jag har så svårt för gränser - släpper jag på en så släpper jag på alla. Med detta i baktanken tänkte jag så skriva lite om min vår, med baktanken om att detta kan ses som en varning för alla som läser ety bloggen, åh, detta mitt lilla rum, kan komma att förändras en smula.

Ärlighet nummer 1: det som varit i görningen ett tag, är att förändringens vindar ska blåsa i mitt liv. Jag sa upp mig från mitt förvärvsarbete, och jobbade således min sista dag innan jul. Anledningen? Jag tänker skriva i vår. Jag tänker gå emot all vettoch sans och gå en skrivkurs. Har ni hört något så fånigt? Jag, som använt mig av termen skrivarkursprosa som något negativt. Som något fult. Skäms på mig! Men att det till viss handlar om avundsjuka, det torde väl ändå vara uppenbart? Den som närt den minsta dröm om att skriva, den har också önskat slippa vardagens arbete som tär. Önskat att få byta ut timmarna i träda, mot timmar i kreativitet. Där författare – författare! – är dina lärare och du får ägna din tid åt något som måhända ger dig ”fikon” (för att citera ett läsvärt inlägg på Debutantbloggen) men som tillåter dig att ge utlopp för en dröm, om än för bara en stund.

På detta följer min varning: Little room of tinyfeist kommer att fortsätta som påbörjat. Men kanske, kommer inläggen att då och då ta upp även det egna. När jag under våren arbetar på mitt projekt – den så kallade romaaaanen – och jag ska få höra om alla de fel min text besitter (jag vet att den är felfelfel oftaoftaofta, men så länge ingen säger det högt behöver jag inte gråta blod. Vilken ångest detta kommer att ge – obehag, obehag!), kan jag redan nu skönja jag ett framtida behov av att vädra. Alltså behöver jag använda mig av ett fönster, och detta rum tycks ha ett som går att öppna. Om jag ska våga visa det som döljer sig i skrivbordslådan, kan jag lika gärna visa det som följer med denna gärning. Våndan.

Men, förändringarna kommer måhända – ja, med stor möjlighet – inte att bli sådär särdeles märkbara. Mina ickerecensioner kommer fortsätta trilla in med ojämna mellanrum och livet kring orden kommer att fortgå, precis som vanligt.