Jag giver er en bild på min lilla trave.

Tre böcker hämtade jag ut idag. Tre böcker ger en tämligen nätt boktrave, men det är trots sin litenhet en mycket trevlig trave. Ja, det tycker jag och jag ser fram emot läsning av samtliga, ety de är alla böcker jag har tänkt läsa mycket länge.

Jag vill också tillägga att detta, det intetsägande inlägget, helt och hållet trotsade mina intentioner. Jag hade nämligen skrivit ett hejdundrandes klokt och vettigt inlägg (såklart. Jag förskönar absolut inte i efterhand.) men råkade, på ett mycket osmidigt och på intet sätt skickligt vis, slita ut bredbandskabeln vilket trollade bort allt det skrivna på ett magiskt och alldeles underbart irriterande sätt. I brist på detta tänkte jag således att jag skulle liva upp den, för tillfället, sorgligt tysta bloggen med en bild. Jag gillar boktravebilder, kort och gott.

Vad vill du mig, Sara Kadefors?

Var sak har sin tid, och tydligt är att jag läser rätt bok precis just nu. Jag började läsa Sara Kadefors Borta bäst i morse. Ännu är det för tidigt för att uttala sig sådär jättemycket, men att jag gillar - det går inte att frångå. Det jag ville berätta om är dock följande. Det var det där med tecken, och så vidare.

Jag hade just slagit ihop pärmarna på Borta bäst och gått upp från tunnelbanan på väg till jobbet imorse. Vem springer jag rätt in i (inte bokstavligen, det var några centimeter mellan oss och jag är tämligen säker på att mitt förbipasserande inte fastnade på hennes näthinna) på gatan om inte Sara Kadefors. Jag fick en impuls, jag ville slänga fram min bok och liksom peka intensivt kolla vad jag läser! men jag gjorde givetvis inte detta. Jag tycker mycket om hennes böcker hittills, men jag är inte den som är den. Nåväl, jag jobbade mina timmar och det var inte mer med den saken.

Väl hemma från jobbet låg jag och tyckte synd om mig själv under en filt på soffkanten. Jag brukar aldrig knäppa på televisionen vid den tiden, men av någon anledning gjorde jag just detta. Vem ser jag då i rutan? Jo, Sara Kadefors. Sara Kadefors som intervjuas i ett hejdundrandes dåligt program av tre hetsiga kvinnor som troligtvis inte kommer gå till historien som särdeles välmatchade, eller proffsiga. Nåväl. Sara, Sara, Sara. Hon verkade så rolig, så trevlig och så distanserad. Hennes små reaktioner på de träliga frågorna var fantastiska i sina stunder.

Jag gillar henne ännu mer nu, och jag känner att dagen har varit generös med tecken. Jag ser aldrig – aldrig! – författare på stan. Skådespelare ja, televisionsprofiler ja, sportfolk ja. Men författare, nej. Så av alla dagar i mitt liv, av alla stunder. Sara Kadefors på vägen till jobbet. När jag samma dag börjat på hennes bok, och när jag samma dag ser henne intervjuas trots att jag aldrig annars tittar på tv då.

Nej, dagen har understrukit att jag verkligen borde avsätta extra tid så att Borta bäst kan avnjutas sammanhängande och på så vis ges optimal möjlighet att hamna på mina goda lista. Men som sagt, jag gillar. Bok, såväl som författare.

Kul att skriva, mindre kul att läsa?

Men det är ibland kärnan av en god enkät. Tss. Och någon gång för länge sedan snappade jag upp just den här enkäten på en amerikansk bokblogg, men vad hände sedan? Jo, jag glömde bort den. Jag har absolut inget minne av var jag hittade originalet, men tack ändå du kära bokbloggare i USA som försett mig med dagens lilla nöje. Jag kör helt enkelt på.

Vilken bok i dina hyllor har du haft längst? Eftersom jag bara har ett fåtal av mina böcker från barn- och ungdomen här i min lägenhet är det nog något så illa som ett gäng av Maeve Binchys böcker. Jag slukade dem som fjortonåring, hu.

Vad… läser du just nu? läste du senast? ska du läsa sedan? Just nu: Borta bäst av Sara Kadefors. Senast: Udda av Sara Lövestam. Ska: antingen fortsätter jag i Dead until dark av Charlaine Harris eller så plockar jag upp något som känns bättre (det vill säga, nästan vad som helst från hyllorna).

Vilken bok verkade alla utom du gilla? Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Fy så seg den var. Jag gillade inte boken alls, och läste i slutändan inte ens ut den.

Vilken bok intalar du dig själv att du ska läsa? Hm, det är nog rätt så många av klassikerna. Vi har en lång radda av gamla godingar här, men jag är nog inte den i hushållet som kommer öppna dem i första taget. Fast jag säger att jag ska.

Vilken bok som kommer ut inom ett år kommer du prioritera att läsa? Eh. Jag har rätt dålig koll på vad som är på gång inom förlagsvärlden. Jag går på känsla och blandar nytt som gammalt. Ibland råkar det bli något som just kommit ut, men lika ofta slår jag till på gammal skåpmat. Jag prioriterar helt enkelt det jag känner för, för stunden.

Sista sidan: läser du den först, eller väntar du tills det är dags? Nej, nej! Den får allt vänta tills jag kommit dit på naturlig väg. Jag får alltid panik om jag råkar skymta text på sista sidan när jag kollar sidantalet (för det måste jag alltid göra, av någon anledning).

“Författarens tack”: slöseri med papper och bläck, eller intressant? Tja, det finns ju där av en hyfsat vettig anledning. Jag brukar inte lusläsa, men ibland kastar jag ett öga. Dock säger det mig i princip aldrig något så mig gör det detsamma om det finns där eller inte. Den gång jag sett en poäng – och en rätt rolig sådan – var när jag läste Bunny Munros död av Nick Cave nyss, när han tackade Avril Lavigne och Kylie Minogue. Då fick jag mig ett gott skratt, med tanke på deras figurering i boken.

Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med? På papper vill jag byta med alla karaktärer som rör sig i aka-porr-böcker, typ Lee Fiora i Prep eller Richard i The Secret History. Men i verkligheten vore det ju katastrofalt jobbigt. Annars, nja. Jag tänker nog inte så mycket i de banorna, jag gillar att vara mig själv som mentalt hamnar någon annanstans när jag läser.

Vilken/vilka författare, som du inte redan har läst, vill du läsa? Men det är ju massor! Sarah Waters är jag sugen på, Michel Faber, Sadie Jones, Kjell Westö litegrann, Mircea Cartarescu… tusentals, eller så.

Vilken/vilka böcker i dina hyllor har du haft sedan du gick i skolan? Igen, inte många böcker fick följa med mig från barndomshemmet. Det närmsta vi kommer är nog den där gamla Binchydängan fortfarande ja.

Vilken/vilka böcker har fått följa med dig på flest resor? Oh, jag tror jag är rätt duktig på att variera mig där. Men Den hemliga historien har ju fått flytta med mig utomlands två gånger så den ligger nog bra till.

Fanns det någon obligatorisk läsning som du hatade i skolan, men som visat sig vara riktigt bra tio år senare? Jag har jättesvårt att minnas att jag hatade något jag läste i skolan. I grundskolan slukade jag böcker och sög åt mig allt, bra som dåligt. I gymnasiet läste vi knappt någonting alls, och det var jag besviken på. Så jag hatade nog snarare det faktum att vi inte fick läsa tillräckligt.

Stephen King eller Anne Rice? Är det konstigt att jag inte läst vare sig den ena eller den andra? För så är det i alla fall.

Begagnade eller sprillans nya böcker? Det spelar ingen roll alls.

Har du sett en film som visade sig vara bättre än originalet, det vill säga boken? Not yet. Några filmer som jag har sett har varit fantastiska, men i de fallen har jag inte läst boken. Det har kanske känts som att filmerna borde vara bättre, men egentligen har jag ju ingen aning. Fast just det, The Hours ligger bra till. Jag älskade både film och bok, men på olika sätt.

Finns det någon vars boktips du alltid lyssnar på? Nja. Nej, inte direkt. Eller, lyssnar gör jag ju, men att lyssna på tips betyder inte per automatik läsning.

Rekommendera en bok eller en serie: En? Oh, the pressure! Men okej, Drottningen vänder blad av Alan Bennett då. Bara för att säga något spontant, som jag gillade skarpt.

Udda.

Åh. Det är så ljuvligt att sätta tänderna i en ny bok, komma in i den direkt och sedan ha massiva problem med att lägga den åt sidan. Det var ett tag sedan jag kände så nu faktiskt, även om jag läst bra böcker. Men nu, nu fick jag uppleva det igen! Och boken som tillät mig att känna detta heter Udda, och är skriven av Sara Lövestam. Sara vann Bok-SM som organiserades av Kapitel1 och Piratförlaget och priset, ja, det var ju att få ge ut det manus man tävlat med. Detta är alltså en debut, och vilken debut då!

Udda handlar i korta drag om relationer. Vi har Martin, som attraheras av det ofullständiga. Kvinnor utan ben, kvinnor utan armar. Som baksidestexten säger: han har ett begär till stumpen. Sedan har vi Lelle, en lesbisk punktjej som säger precis vad hon tycker och tänker. Sist men inte minst träffar vi Paula, som har ett noll och ett halvt ben. Hon är språkforskare och lever tämligen avskilt från omvärlden. Paula har grottat ner sig fullständigt i sin egen upplevda fulhet, och vill inte ha med andra att göra över huvudtaget. Till en början.

En grovhuggen utläggning där. Vad kan man då säga om Udda? Jag skulle vilja inleda storslaget med att kalla detta en fantastisk debut – den bästa svenska jag läst på oerhört länge. Språket flyter som ett rinnande vatten. Det är naturliga dialoger, okrystade och opretentiösa, och eftersom jag har svårt för ”skrivarkursdebuter” så kunde jag andas ut - för Udda är ingen sådan bok. Det känns inte sökt, inte heller tillgjort besvärligt eller överarbetat.

Sara Lövestam har skapat tydliga karaktärer och jag känner dem inuti genom hela boken. Det som är mest fascinerande är att boken heter Udda, och i princip alla relationer som behandlas i boken går också att klassas som udda. Karaktärernas livssituationer och preferenser kan alla kallas marginaliserade, och det är det som är så underbart. För trots att det är ofrånkomligt att så är fallet så behandlar Sara Lövestam det hela delikat. Trots att det är fullt fokus på det från normen avvikande, så blir det så enkelt. Jag älskar, att det får handla om det avvikande utan att för den delen vara problematiserande på ett högtravande sätt. Jag älskar, att det handlar om lesbiska, ovanliga fetisher, avhuggna kroppsdelar, besvärliga relationer. Jag älskar, att det ovanliga blir vanligt, att det annorlunda tillåts vara annorlunda utan att göras konstigt. Jag älskar, att bokens fokus känns nytt och ögonöppnande fräscht.

Det jag älskar allra mest, det är att boken är skriven för vem som helst. Man måste inte uppleva sig som marginaliserad för att förstå, man måste inte vara lesbisk, rullstolsbunden eller ha en dragning till något hemligt och ovanligt. Nejnej, läsaren kan vara precis vem som helst. Känslorna som beskrivs, är så nära att de går att ta på. Känslorna som karaktärerna upplever, de känner även jag. Och du med. Allt runtomkring, är faktiskt struntsamma.

Det finns några partier jag ser som knepiga, och vissa delar av handligen är svåra att se som vettiga om man tänker efter. Jag kan inte skriva om dem utan att spoila handlingen och det vill jag inte göra. Dessutom behöver man inte fundera över detta så mycket, för faktum kvarstår: Udda är en otroligt fin roman. Jag ser fram emot Sara Lövestams framtida verk, för jag hoppas verkligen att det kommer några sådana. Tills vidare kan man läsa hennes fina blogg här. Men summan av kardemumma: skynda, läs Udda vetja.

De stora besluten. Och så har jag läst ut en bok igen.

Jag har under hösten blivit påmind om hur plötsligt livet kan förändras. Men det som blivit allra mest påtagligt är insikten om att man faktiskt inte vet hur långt eller kort det liv, som ligger framför en, kommer att bli. Jag vill säga att detta är på både gott och ont, ety man ska inte grotta ner sig i livets stora frågor allt för länge men inte heller förtränga dem.

Vad jag vill säga är, att jag tagit nya beslut som – förhoppningsvis – kommer förändra min vardag efter årskiftet. Jag tänker ta mina drömmar på allvar, istället för att låta dem frodas i en påse under sängen. Så att säga. Det skrivna ordet kan få bli min vår, är vad jag tänker. Det blir dock en ruskig resa dessförinnan, då ett stycke chef kan vara mindre benägen att hålla med.

Men långt innan dess tänkte jag skriva några rader om Sara Lövestams Udda. Jag har läst och läst ut den, och jag tycker massor. Mest om. Väldigt mycket om. Fast det tror jag att jag tar imorgon, eller dagen därpå.

Avtrubbad.

Tydligen sa Victor Hugo följande: ”Det är ur böckerna de vise hämtar tröst i livets motgångar.”

Om just han sa det eller ej, det kan jag inte avgöra. Det enda jag kan säga är att det är dagens sanning. Jag har gjort just detta idag, och det var ett mycket klokt drag.

Det blev så himla bra.

Vi trodde att vi sovit oss igenom halva dagen. Som upplagt för en ångestsöndag där tiden springer iväg utan att man får något gjort, och plötsligt är det dags att gå till jobbet igen. Men inte idag.

För det är – tadaa – vintertid!

Tjoho, klockorna skulle visst tillbaks en timme och vips! Tid vunnen. Jag hade helt glömt bort det, och plötsligt blev det världens bästa söndag. Halva dagen hade inte gått ännu utan saker och ting hinns fortfarande med, saker och ting som planerats att hinnas med men som jag trodde var sedan länge bortspolade av sovmorgonskaoset.

Det allra bästa var att jag kunde lägga mig  i sängen i en timme igen, tända lampan och dra upp täcket över öronen. Tillsammans med boken som just nu förgyller min tillvaro. Den är faktiskt så himla bra! Och den här dagen - det är världens bästa söndag. Nu, kära ni, ska jag slänga mig ner i min sänggrotta igen och läsa i minst en timme till.

He did it though. Eventually.

Det här tyckte jag var lite roligt. Och givetvis är det särskilt upplyftande för alla som hoppas få sina verk, av endera slag, uppmärksammade en vacker dag. Klicka på bilden för att läsa texten.

Och brevet, det hittade jag hos The Rejectionist.

Nyförälskelse, igen och igen och igen.

”Morgonen är den bästa tiden på dygnet, tycker Juha.

Det tycker hans mamma är obehagligt. Hon undrar vad hon har gjort för fel i sin uppfostran.

Juha stiger alltid upp vid fem eller sex. Då kan man tassa barfota över linoleumgolven, och linoleumgolven är svala. I vardagsrummet har de parkettgolv, och om sommarmorgnarna har solen redan värmt upp en bit av det fernissade träet när han vaknar, och på den varma plätten kan han krypa ihop till ett foster och somna om.”

Jag älskar En komikers uppväxt. Förbehållslöst. Och jag inser, att det aldrig kommer gå över. Det är långt ifrån första gången och lika långt ifrån sista. Som jag läser i, och skriver om, En komikers uppväxt.

Längst fram i boken står det ”God Jul Lisa, önskar mamma och pappa.” Jag var fjorton år då, och jag läste ut boken på någon dag. Sedan läste jag om den direkt. Sedan dess har jag läst om den så många gånger att jag inte ens minns hur många gånger det faktiskt har blivit.

Idag plockade jag fram En komikers uppväxt ur bokhyllan än en gång. Jag tänkte bara bläddra lite men att bara bläddra räcker aldrig, för varje gång jag öppnar En komikers uppväxt hittar jag nya passager att förälska mig i – och jag älskar detta faktum lika mycket som jag älskar boken. Det känns som en lyx att fortfarande hitta något nytt, tretton år efter det att jag läste boken för första gången. Idag fastnade mina ögon på stycket som inleder detta inlägg, det talade på något sätt högre än det gjort förut. Raderna träffar en punkt längst in, och det är en sårbar punkt.

Det allra bästa är dock att jag vet – och jag vet det – att jag kommer uppleva det här igen och igen och igen. Och när det är så, då vet man något annat också.

Att det är En God Bok.

Tålamodet börjar tryta. Helt klart.

Jag har missat nästan alla roliga evenemang på Kulturhuset nu under hösten. Det har legat helt utom min kontroll och jag känner mig riktigt, riktigt besviken. Jag kan nu – med bitterhet – meddela att jag även missar Kulturhusnatten som går av stapeln ikväll. Jag hade verkligen inte tackat nej till bokbyten, gotiska serieskaparmöten, lite galen mask- och trumdans från Alaska, någon fin konsert och allmänt strövande i en av mina älsklingsbyggnader i Stockholm. Men vad är väl en kulturnatt mot ännu en kväll i soffan - hostandes, hackandes och nysandes?

Om jag inte var så artig skulle jag svära nu. Länge och väl.

Istället för böcker: The Mummers

Om någon skulle vilja lyssna på det som för tillfället ter sig som änglakörer i mitt öra, och om denna någon i så fall har Spotify, då klickar man med fördel här. Lyssna speciellt på Wonderland. Detta är inte illa, utan tvärtom otroligt tjusigt och bra på alla sätt och vis. Regnet utanför fönstret tycks mindre påträngande, och allt känns på något sätt lite bättre. Men vad annat kan ske när flöjter och cirkusljud letar sig in i örat? Lyssna nu!

What will be, will be.

Jag tippar på följande för dagen som ligger framför mig:

Te och äppelpaj.

Ett bad med Dead until Dark.

Tupplur på soffan i sällskap av två varma, och för stunden väldigt fluffiga, kissekatter.

Lite mer te? Tja, varför inte.

Göra ett försök till att lägga ett gäng tecken på det ständigt pågående manusarbetet till handlingarna.

Mer te, och mer äppelpaj.

Läsa bok, bok och lite mer bok.

Mer te? Oh yes.

Dags för en bensträckare. Promenaden mellan sängen och soffan har visat sig vara lagom.

Kramas med kelsjuka katter med ena armen, den andra håller boken.

Te? Ja, nog är det dags för påtår alltid.

Ni fattar. What will be, will be. Det är jobbigt att vara sjuk, men inte så jobbigt att vara hemma från jobbet. Konstigt det där.

Förtrollad

Av ett omslag. Eller, det är otroligt tjusigt i alla fall. Det är så retrovackert att jag, som älskar hela den stilen, blir alldeles till mig i trasorna. Jag har inte läst recensionerna eftersom jag inte känt till, eller intresserat mig för, Kjell Westö. Jag har inte heller brytt mig om att kolla upp vad boken ens handlar om. Dock har jag inte kunnat undgå att omslaget har diskuterats både här och där. Och själv, själv är jag såld. Såld.

Eftersom jag är sjuk, nedbäddad och uttråkad fann jag mig plötsligt liggandes med massor av tid för mina händer. Som tidigare nämnts har det planlösa surfandet blivit maxat den senaste tiden, vilket i sin tur har lett till att jag äntligen sett en poäng i att sent omsider undersöka vad Gå inte ensam ut i natten handlar om.

Enligt DN är romanen ”en nostalgisk berättelse om livet i sextiotalets Helsingfors” som ”­involverar blod, popmusik och kärlek”. Plötsligt inser jag att det här låter intressant förbi omslaget. Jag vill läsa! Jag känner en klar inspiration, och det känns onekligen lockande att vara ytligt kär i omslaget samtidigt som innehållet kittlar insidan. Min nästa fundering rör det fristående eftersom boken omnämns som – just – den fjärde fristående delen i Westös Helsingfors-svit. Bör man läsa de tidigare delarna, eller kan man kasta sig in och börja med snyggingen ovan? Den som har svaret får mer än gärna upplysa mig.

För övrigt ska jag fortsätta mitt surfande, och i svallvågorna efter mitt omslagssvärmeri ovan blir första anhalten en smärre oas.

Näe!

Nu får det faktiskt vara nog. Jag har blivit sjuk igen och den här gången tvingas jag vara hemma hela veckan ut. Hösten har hittills varit tämligen otrevlig vad gäller sjukdomar, men jag hoppas att detta blir sista anhalten innan jag får stanna i frisk-land i åtminstone ett helt år. Jag pimplar således medusin nu, och hoppas på det bästa.

Det som är trist är att jag är alldeles för yr i bollen för långa och sammanhängande lässtunder, vilket leder till ett oändligt surfande med datorn på magen. Igår spanade jag bland annat lite på Augustnomineringarna – ha! Antingen är jag obildad, eller så är det smalare än vanligt.

För övrigt har jag försökt uppdatera mig på alla fina bokbloggar som jag varit så dålig på att läsa den sista tiden. Men är det jag som inbillar mig eller skrivs det mindre än förut? Jag prenumererar förvisso inte på jättejättemånga, men min google reader som brukade ticka upp i nära hundra nya inlägg per dygn ligger nu oftast och skramlar på ett tiotal under samma tid. Jag tror det är dags att bege sig ut i djungeln och hitta fler. Om någon som råkar läsa detta sitter på lite bra bloggtips kan man med glädje strössla dem bland kommentarerna.

Men nu – potatisgratäng, te och en lur på soffan.

Oroväckande. Men det finns ett men.

Viss skepsis har jag redan uttryckt och den har inte stillats ännu, ety jag har inte läst 20 sidor i Dead until Dark än men redan hunnit irritera mig på beskrivningarna av kläder, ett tämligen platt språk samt att på dessa få sidor ha läst uttrycket ”pleased as punch” inte en utan två gånger.

Nog om det måhända uppenbara, för som sagt finns det ett ”men”. Jag tänker nämligen fortsätta läsa, då jag av flera anledningar känner mig nyfiken på vad som komma skall. Jag känner exempelvis att det finns potential hos Sookies mormor som läser Jackie Collins och tittar på sina ”stories”, sina såpor, på tv. Månne har jag fel, kanske får vi inte träffa henne så mycket mer i boken, men inledningsvis har i alla fall jag fattat tycke för henne. En annan av anledningarna är att det utspelar sig i en småstad som heter Bon Temps. Bon Temps. Nästan lika bra som Stars Hollow ju. Jag tänker mig parader, små diners och quirky människor. Man kan nog sälja nästan vad som helst till mig när det  gäller detta.  Kort fattat: det finns nog mycket att klaga på, men jag känner att min söndagsläsning kommer att placeras i Bon Temps. Lätt. Älska amerikanska småhålor!

Mitt liv i ett nöt… bokskal?

 Är du man eller kvinna? Flicka med pärlörhänge

 Beskriv dig själv Ett ufo gör entré

 Hur mår du? Never let me go

 Beskriv stället du bor på De galnas hus

 Vart skulle du vilja resa? Ett land långt bort

 Beskriv din bästa vän Räddaren i nöden

 Vilken är din favoritfärg? Ett öga rött

 Hurdant väder är det just nu? Blåst

 Vilken är din favoritårstid? Skumtimmen

 Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Ett år av magiskt tänkande

 Vad betyder livet för dig? Vad jag älskade

 Hurdant är ditt parförhållande? Riktig kärlek

 Vad är du rädd för? Våld

 Dagens aforism Bränt barn söker sig till elden

 Vilket råd skulle du vilja ge? Låt den rätte komma in

 Hur skulle du vilja dö? När jag är hos dig

 Ditt motto Jag menar nu

Helt klart dagens svåraste. Dock roligt pyssel, så tack Magix!

Bunny Munros död

Hur var den då? Romanen som jag sett fram emot att läsa sedan jag första gången hörde talas om den. Romanen, vars skapare varit min husgud i många år. Jodå, den var.

I korta drag handlar Bunny Munros död om just Bunny Munro, som är en resande försäljare av skönhetsprodukter. Han är sexfixerad, spritfixerad, cigarettfixerad och så kan vi väl slänga in lite drogfixering också på det. Bunny Munros hustru begår självmord och Bunny blir lämnad med sin nioåriga son, Bunny junior, och en allt större insikt om tragiken i det liv han levt i alla år.

Hur var då romanen? Ja, först och främst har jag svårt att placera in Bunny Munros död bland ”vanliga” böcker eftersom det är Nick Cave som författat den. Dumt kan jag tro, men sant likväl. Jag tänker mig hela tiden att det är Nicks egna tankar och inte Bunnys, vilket vore höjden av hemskhet. Berättelsen är oerhört mörk, och det är lätt att leva sig in i handligen. Jag tycker att Nick Cave skapar filmiska passager, där jag ser scener med starka bilder framför mig. Träffande, och skrämmande.

Språket är däremot… vad ska jag säga, överarbetat. Jag kan tänka mig att många gillar det och ser det som lite av poängen och att det följer romanens tema, men jag kommer inte ifrån att jag tycker det blir överdrivet. Jag vet inte hur många gånger jag skakade på huvudet åt alla explicita antydningar, och liknelserna sen då! Här här: ”Förardörren öppnas och en lång, vältränad man fladdrar ut likt en packe franska vykort.” (s. 230) Hur fladdrar man ut ur en bil? Och hur fladdrar man likt en packe franska vykort? Vad skiljer franska vykort från, låt säga, italienska? Amerikanska? Nej, det blir helt enkelt för mycket, lite för ofta.

Sedan går det inte att komma ifrån det ständigt närvarande sexet. Vare sig Bunny är ensam eller har kvinnligt sällskap, är beskrivningarna och den aldrig sinande besattheten av sex alldeles för… ja, äcklig. Kanske är den svenska översättningen tillspetsad, det vet jag ingenting om, men oavsett blir det påfrestande i längden. Bunny Munro kunde gott vara sexfixerad utan att jag som läsare måste bli dränkt i dessa scenarion och over the top ingående beskrivningar av kvinnliga könsorgan. Det är så mycket understrykningar som inte behövs, som när Bunny exempelvis möter en kvinnlig polis med ”torpedliknande bröst” (s. 192). Det hade gått lika bra – om inte bättre – med ett lite lugnare tempo. Kanske blev Nick Cave lite ivrig, kanske ville han för mycket helt enkelt. Jag tror att du kunde ha varit lugn Nick, vi hade fattat hur Bunny Munro var ändå, utan att bli ständigt skrivna på näsan hur snuskig och smutsig Bunny är.

Något jag däremot gillar är att jag verkligen inte tycker om Bunny Munro. Jag kan känna en viss sorg, en viss sympati med det tragiska livsödet som beskrivs. Men jag gillar honom inte. Jag har tassat lite förut kring mina funderingar om vilka karaktärer jag föredrar i romaner, och där kom jag fram till att jag föredrar de osympatiska. Alltså de karaktärer som är ärligt osympatiska, där man inte lindar in och förklarar bort deras beteende. Inte för att jag gillar det osympatiska som sådant, men min läsupplevelse blir starkare när jag tycker illa om en karaktär. Jag var rädd för att Nick Cave skulle falla dit och börja mildra Bunny Munro, och trots att det på sätt och vis händer backar han när det skulle kunna bli geggigt och bortförklarande. Bunny Munro är helt enkelt vidrig, om än mänsklig och sorglig.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att boken är bra, eller om jag bara fascineras av den. Jag tror faktiskt att det är det senare, men jag skulle fortfarande rekommendera den. Kanske med en liten brasklapp om att man bör ta den med en nypa salt. Det jag däremot känner starkt, det är att jag ser fram emot eventuella kommande romaner av Nick Cave. Bunny Munros död var ett rejält kliv framåt om man jämför med hans första And the Ass saw the Angel, detta på grund av att jag överhuvudtaget kunde läsa den från början till slut. Jag kan dock tänka mig att en tredje roman skulle kunna falla mig på läppen. Mörkret som ligger tätt över hans verk är otroligt lockande, och trots det överdrivna finner jag mig inte alls besviken när jag lägger ner boken efter det att sista sidan har lästs.

En smygspaning till.

Något litet som jag har velat berätta om i flera dagar nu utspelade sig på tunnelbanan för någon vecka sedan. Det är där jag gör mina mesta och bästa smygspaningar, och det känns lite som att man – om man var en högproduktiv författare eller så – skulle kunna få minst fem bra romanuppslag per resa. Det är inte första gången jag skriver om mina tunnelbanespottings, och troligen inte heller den sista. Det är alldeles för roligt att smygkika på vad folk läser och försöka sätta in det i något slags kontext, alternativt fantisera ihop en massa hittepå om personen utifrån dennes lektyr.

Nåväl. Jag var alltså på väg, och jag var djupt försjunken i min egen bok när jag nästan yrvaket (ni vet hur det känns när man har varit helt inne i det som läses. Det blir nästan en chock när man inser att man befinner sig i en annan verklighet) tittade upp och till höger. I sätet tvärsöver gången sitter en vithårig äldre herre, han är kanske… sjuttiofem plus? På nästippen sitter ett par stålbågade glasögon och hans ansikte pryds av en silvrig skepparkrans. Han har en mörkblå anorak på sig och ett par slitna manchesterbyxor vars tyg skiftar i en grönaktig nyans, omöjlig att placera. På golvet står en liten röd rygsäck fastkilad mellan hans fötter, det är en Fjällrävenryggsäck ser jag. Den ser ut att ha varit med på ganska många resor i all världens väder. Litegrann som han själv ser ut.

Mannen ser rar ut, han ser lite ut som en blandning av en excentrisk professor, en blåbärsplockande scout och en piprökande och ombonad farfar. Hur man nu ser ut om man är ombonad. Kanske är han alla tre, kanske ingen utav dem. Men rar, ser han ut. Det som får mig att bli varm inombord är dock inte bara nämnda attribut, utan snarare det som sker. Mannen gör nämligen två saker.

Han läser det senaste numret av Filter. Han läser det med intresse, och hans ögon vandrar snabbt längs raderna. Jag förstår att mannen tycker om det han läser, för han ler flera gånger och vid ett tillfälle hummar han högt och nickar förstrött medan han kliar sig i den silvriga skepparkransen. Den andra saken som sker är att mannen antecknar. På sitt ena knä har han ett litet anteckningsblock och i sin ena hand håller han ett slags reservoarpenna. Och han antecknar. Han läser Filter, och han antecknar. Han hummar, ler och bläddrar. Han är djupt involverad i sin syssla, och han märker inte att jag sitter tvärs över gången med blicken klistrad vid hans uppenbarelse. Han märker det inte, för han är uppslukad.

Det var så fint att jag blev alldeles tagen. Det var så fint och så otippat, och jag vill inte glömma bort den synen. Mannen. Som läste Filter, och som antecknade.

Som jag älskar att smygspana på folk och deras lektyr. Som jag älskar det.

Livet på en pinne.

Fy vad det är kolsvart på morgnarna nu. När jag lämnade lägenheten imorse var klockan tjugo i sju, men man skulle kunna tro att det var mitt i natten. Det var blött, kallt och allmänt ruggigt. Jag hade dragit ner min mössa så långt att jag knappt såg var jag gick. Det är verkligen lätt hänt att man romantiserar kring hösten, bokhösten, men man blir minsann varse om att verkligheten långt ifrån alltid speglar det där vackra, lövskiftande, krispiga och högklara som det gärna refereras till. Det var dessutom stört omöjligt att stjäla till sig lite lästid på tunnelbanan, det enda jag orkade med var att sticka in hörlurarna och småslumra till Songs of Soil alternerat med solo-Christian Kjellvander.

Med detta sagt tänkte jag fira denna deprimerande start på veckan med att sänka ner min måndagströtta lekamen i ett bad. Där ska jag ligga tills jag blir rynkigare än käraste lilla mormor på snart 90. I handen ska jag hålla Den Goda Boken och den tänker jag hålla tills jag kan vinka adjö till sista sidan. Efter det ska vi äta en middag bestående rejäl husmanskost som jag tänker se till att få serverad framför någon timmes skräp på den där hemska tingesten vi kallar television. Sedan, tror jag bestämt att jag kommer vara redo för en smula manusarbete. Jag tänker mig att 8000 tecken borde kunna läggas till handlingarna innan kvällen är över och det är dags att sova. Morgondagen blir nämligen lång, och den tar sin start klockan nio för att sluta vid tjugoett efter arbetsdag inkluderat ett kvällsmöte. Life on a stick, som sagt.

Tack och bock. Jag lämnar er med en gnutta Kjellvander.

Madness?

Är jag helt galen om jag läser Dead until Dark av Charlaine Harris? Frågan känns befogad då jag verkligen inte föll för Twilight. Får man jämföra de två, eller hur är det med den saken? Jag vet inte alls varför jag blir nyfiken på den här typen av böcker, för de ligger så otroligt långt ifrån vad jag brukar vara intresserad av. Det är väl de sista årens ständigt närvarande diskussioner om dessa böckers påverkan på sina läsare och det där gamla slitna bubblet om vad som är god litteratur och inte.

Lika mycket som jag älskar att bli överraskad, avskyr jag när klyschor visar sig vara värre än man trott och Dead until Dark finns nu i min ägo. Det blir intressant – för mig själv, om inte annat - att undersöka om jag kommer tycka det ena eller det andra. Jag har en vag känsla, men som sagt. Jag är nyfiken av mig, och jag gillar överraskningar. Och jag gillar överraskningar oavsett om det som läses anses vara god litteratur eller… ja, vaddå? En bok är en bok är en bok. Smaken är det som som skiljer sig. Ungefär. Fast inte, eller nej. Njo, men ja.

Vi får se.