Förklädd till man

Jag hade höga förväntningar på den här queerstoryn. Men när jag hade läst ut Förklädd till man, för ett tag sedan, var jag inte lika lyrisk. Okej. Norah Vincent är journalist, och hon bestämmer sig för att leva som en man, Ned, under ett och ett halvt år. Det som fascinerar mig mest är the transformation. Hon tränar och buffar upp sig, anlägger en rejält trovärdig skäggstubb, går kurser i att lära sig tala mer maskulint osv. Det är riktigt häftigt. Men sen då? Ja, Norah, eller Ned, tar plats på olika manligt kodade arenor. Det manliga bowlinglaget, bland munkar på ett kloster, dejtandes kvinnor, det är mansgrupper på skogsläger och diverse annat. Neds spel för gallerierna går hem. Kvinnorna faller som furor, karlarna i bowlinghallen anförtror sig. Det går hem helt enkelt.

Men vad säger boken då? Mja. Idéen är att som kvinna ta plats på vad som generellt sätt är exklusivt maskulina områden - för att undersöka männens värld inifrån, som man. Men jag vet inte om hon egentligen kommer fram till så väldigt himlastormande slutsatser. Det är hemskt att vara kvinna. Det är hemskt att vara man. Alla är utsatta för normativ generalisering och krav. Läsningen är intressant, men på sina håll också mycket irriterande. Norah Vincent är själv ofta extremt generaliserande och det förtar läsningen för mig. Men ändå, böcker som denna behövs! Dock är det inte givet att de är fantastisk litteraur bara för att de är behövda. Som dokumentär bok är den bra, men jag hade gärna läst samma text i en komprimerad form, en essä eller vad vet jag? Det var utdraget. Efter ett långt kapitel då Ned befann sig på stripklubbar precis nonstop tyckte jag att det räckte. Det kändes omotiverat. En kortare version av hennes egna upplevelser hade då gärna fått följas av en vetenskaplig version av hennes tid som Ned. Fakta och teoretiserande. Så slutomdöme. Imponerande kvinna, fantastiskt projekt, mindre bra bok men trots allt – mycket intressant.