Läsningen går spikrakt uppåt! Jag läser så ögonen blöder och det är så otroligt skönt att äntligen ha hittat en bok som jag inte kan låta bli att plocka upp så fort det finns en sekund över.

Eller nej, just det. Det är ju precis så det inte är.

Min läsning går åt skogen. Jag inser att det inte beror på böckerna utan på mig, jag är inte dummare än så. Det är något som inte är helt rätt med min koncentrationsförmåga just nu, och det leder till att det enda jag mäktar med är dålig television  – eller, på sin höjd, ett magasin av något slag. Televisionen som jag kan med är som sagt dålig, inte ens bra filmer eller vettiga program. Nej, dåligt, det är vad jag hanterar just nu.

Jag tittade således på Twilight i eftermiddags. Filmen alltså. Mycket dålig, är mitt förnuftiga omdöme. Men jag låg där under morgonrocken, smackade i mig lussekatter i ohälsosam mängd och tyckte lite synd om mig själv – och på något sätt blev den lättuggade filmen godkänd som risigt tidsfördriv. Boken har jag läst och den hade jag inte mycket till övers för men vad händer då eftertexterna rullar? Jo, det ska jag berätta. Jag gick minsann in på adlibris och beställde de två följande delarna av Twilightserien och när jag tryckt på bekräfta gick det upp för mig: jag har blivit helt galen av den här lästorkan.

Jag tyckte inte om den första – men nu har jag sett till att de efterföljande böckerna kommer hem till mig inom kort. En kärleksstinn tonårsfilm i kombination med extrem desperation efter att kicka igång läslusten gör absurda saker med mig. Men å andra sidan, något måste ju göras! Inget har fungerat; Sittenfeld, Myrén, DeLillo, Weiner, Diski, Müller, Lagerlöf, Rushdie, Fogelström, Self, Atkinson, Mason, Gardell…

Tro mig, jag är desperat  – och alla medel är tillåtna.

… lussekatterna blev bakade till sist! Och den här gången gick allt som smort. Närmare femtio gyllengula lussisar vilar nu i min frys, och helgprognosen ser god ut. På alla sätt och vis.

Lussekattspepp? Check.

Kyligt väder som bäddar för inomhuspepp under filt? Check.

En laddning läspepp? Check.

All pepp som behövs finns, det är klart och tydligt. Upp-peppat deluxe.

Jag har precis börjat på Presidentens hustru, men den inbundna varianten är otroligt jobbig att släpa på tunnelbanan. Jag funderar med detta på att skjuta upp presidentläsningen till helgen och istället plocka upp Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender. 250 sidor, lagom tyngd och ett lockande innehåll som förhoppningsvis lever upp till mitt förhandsintresse. Jag tänker att det absolut bästa för att mota bort den här hoppigheten i min läsning är genom att kickastarta med lite hederlig sträckläsning. För att sträckläsning ska hålla genom tunnelbaneresor, småpromenader och korta raster krävs en bok av ganska precis denna stil och storlek. Jag peppar, och startar ikväll.

Jag är otroligt trött på min nuvarande läsning. Detta på grund av att läsningen inte blir av. Detta i sin tur på grund av att jag inte fastnar för en endaste bok. En bit nedanför detta skrev jag om att jag till min glädje har blivit bättre på att lägga ifrån mig böcker som inte är tillräckligt bra. Men jag tror att det har slagit över åt fel håll, för plötsligt passar ingenting.

Jag läser sedan, mitt i min läströtthet, hos Vixxtoria att hon tycks befinna sig i samma sits – och jag håller med henne i det att det är som att provkyssa grodor. Just nu känner jag bara för att tvätta min mun och aldrig testa en endaste till, även om jag med detta skulle gå miste om alla de grodor som kan förvandlas till något betydligt trevligare. Jag har de senaste veckorna påbörjat cirka 9 böcker, och inte en av dem har passat mig. De flesta verkar egentligen vara bra men jag har inte f-a-s-t-n-a-t, och f-a-s-t-n-a-r jag inte så kan jag inte fortsätta. Jag tar mig friheten att citera Vixxtoria:

”Jag vill läsa något fullständigt överväldigande. Något som tar andan ur mig, och får mig att ligga vaken hela natten och ta ”ledigt” från jobbet för att läsa klart.”

I couldn’t agree more. Det är frustrerande, att som läsande människa inte få läsa. Men, under kan ske. Idag landade nämligen, efter mycket om och men, Presidentens hustru hos mig så ikväll håller jag både andan och tummarna – och hoppas på ett… underverk.

Jag tror det var förra året som jag insåg lussekattens storhet. I min barndom var jag känslig för saffran, och är man känslig för något i sin barndom tenderar det (mitt generaliserande gäller förstås bara mig själv) att fastna och följa med in i det vuxna livet. Således har jag hållt mig långt borta från saffran, rynkat på näsan åt lussekatter och konstaterat att pepparkakor räcker långt. Men förra året flög något i mig (hur galen är inte jag då?!) och med mig hem följde en påse med lussekatter. Åh, himmelrike. Vilken fröjd för gommen!

Sedan ett år tillbaks är jag alltså överväldigad av lussekattens smak, form och textur och det var med stor inspiration jag besökte en matbutik dagen till ära - här skulle det bakas lussekatter. Det blir dyrt i drift med köpelussisar, så ett storbak skulle ta mig genom de närmsta veckorna. En lussekatt här, en lussekatt där. Bra så.

Det gick bra i affären. Ända tills jag kom till vaniljsockret. Burken visade sig till min förskräckelse vara öppen, och jag bekläddes under dramatiska skeenden och hetsiga ”oh!”- och ”ah!”-rop av det fina vita pudret. Min väska var brun vid ingång, vitprickig vid utgång. Mina turkosa strumpbyxor antog en vitrandig skepnad och mitt hår – dassgrått! Det var en incident som slog mig helt ur balans, och vad händer om inte glömska deluxe – mitt saffran stannade kvar i kassan.

Väl hemkommen insåg jag sedan att jag varken kunde baka lussekatter eller tvätta håret ety utan saffran, inga lussekatter och utan vatten, ingen hårtvätt(var fanns lappen om avstängning?). Jag får således gå till jobbet imorgon med vaniljsockrat hår, och en mage som är lussekattstom. Mycket tråkigt på en tisdag, som redan är min värsta dag i livet.

Vad har detta att göra med böcker? Ingenting alls. Men jag kan då, som grädde på moset, meddela att jag inte lockas till läsning av en endaste bok i mina hyllor och det gör mig grinig och irriterad. Jag har ingenting att läsa – gah! – och jag kommer inte kunna slappna av förrän jag sitter med nytvättat hår och en lussekatt i handen, läsandes en bok jag tycker om. Basta.

Ps. Imorgon är en annan dag, det inser jag också. Då ska jag köpa saffran och tvätta håret.

Jag hade inte ens hört titeln nämnas, än mindre läst något om den. Nej, innan jag sneglat på Augustprisnomineringarna var De Fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg inte en bok jag känt till ens på ett ytligt plan. Idag såg jag så reprisen av veckans Babel, och plötsligt finner jag mig extremt berörd. Läsning känns som ett måste. Jag tror faktiskt inte att jag hade tänkt ett extra varv om det inte var för Babel idag, så oengagerad som jag varit i år gällande det litterära priset har jag väl aldrig förr varit. Och då ska det ändå mycket till ety jag är inte särskilt brydd om priser. Nåväl, läsning kommer att bli ett faktum när tid till detta finns.

För övrigt tyckte jag att det uppstod en intressant diskussion då Steve Sem-Sandberg, Lena Einhorn och Ola Larsmo samtalade om problematiken med att skildra förintelsen i litteraturen, och filmen. Problematiken tycktes bestå av att det lyckliga slutet tenderar att ta över, att fokus läggs på överlevarna istället på de miljoner liv som spilldes. Förintelsen hade inte något lyckligt slut, per se, och med detta förenklar fiktionen problemet med att således låta överlevarna, verkliga såväl som påhittade, agera ensamma vittnen. Å ena sidan flikade någon in sitt tyckande om att det kan vara svårt att ta till sig något så fruktansvärt, om man inte skapar närhet mellan de beskrivna händelserna och läsaren. Ett sätt att skapa denna närhet kan resultera i att skildra det hopp som trots allt fanns, och hur många var det inte som hoppades in i det sista? Å andra sidan tyckte någon att detta var alldeles uppåt väggarna, att de miljoner spillda liven var de som var värda fokus. Att litteraturen – med mina ord nu – hade en tendens att skönhetsoperera något som trots allt var ärrat för livet.

Själv tycker jag att Hollywoodifierade versioner, av vad än det gäller, är lite obehagliga. Men jag tycker det finns massvis av klokskap i att skildra hopp i det mörkaste mörker. Det behöver inte alls flytta fokus eller förminska förlorade livs värde. Snarare tänker jag att det kan vara tvärtom, att belysa den styrka som kan finnas hos en kämpande människa torde vara både ärligt, sant och mäktigt. Det behöver inte heller innebära en solskenshistoria, falskklingande positivismer, jag tror till och med att det kan understryka de nattsvarta grymheterna.

Okej. Jag inser att jag tappar tråden från det som Babel tog upp. Allt jag egentligen ville säga var att jag vill läsa De fattiga i Lodz. Och jag är nyfiken på att se hur Steve Sem-Sandberg har valt att skildra det helvete som fanns på jorden, då för 60-70 år sedan. Där, i Lodz.

Jag tycker verkligen om att ge bort en gåva eller två, om jag finner något som passar. När jag inte gör just detta förvandlas det fina i en gåva till ett obehagligt tvång. Därför känner jag mig oerhört nöjd över att ha stött på en otroligt tjusig box med tre Audrey Hepburn-filmer, Breakfast at Tiffany’s, Funny Face och Sabrina. Mottagaren av denna blir min kära svärmor i Skottland, och eftersom jag vet att hennes botemedel mot all form av stress, depp, ilska, irritation och så vidare stavas Audrey Hepburn och My Fair Lady, så tror jag mig även veta att detta kommer att slå tämligen högt. 

Ja, och så boken som jag misstänker kommer att passa henne som en handske, The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society. Kära svärmor kommer att ha underhållning ett bra tag framför brasan i det något dragiga huset där borta. Dessutom känner jag att det drar lite i mina resben också, det ska bli mysigt med jul i Skottland. Jag hoppas på lagom mycket nederbörd, tillräckligt för att jag ska få en anledning till att sitta och läsa, alternativt följa varje BBC-produktion som visas på televisionen, framför den ovan nämnda brasan. Men inte för mycket heller då hedarna väntar, långa promenader och små kik-in hos de lokala handlarna i byn. Det låter romantiserat? Men faktum är att det är precis så det kommer bli. Julen i den skotska byn kommer att bli, harmoni.

Och givetvis kunde jag inte hålla fingrarna i styr, så boxen i fråga är nu på väg hem till även moi.

Jag har under det senaste året blivit bättre på något som jag brukade ha otroligt svårt för förut. Att lämna en bok outläst. Jag brukade hålla fast vid varenda bok, nästintill krampaktigt, tills den var utläst. Om boken i fråga var bra eller inte spelade mindre roll. Påbörjad bok skulle avslutas, punkt slut. Det är med stor lättnad jag har förändrat detta mönster, det är inte bara en klyscha – det där med att livet verkligen är för kort för att lägga tid på något som inte känns givande.

Naturligtvis finns det ett problem, och det är att en bok alltid kan bli bättre för var sida som läses. En bok kan också bli en stor läsupplevelse när den är utläst, även om vägen dit var lång och hård. Men detta är smällar man får ta, jag vill njuta av min läsning. Min pågående läsning. Således är jag otroligt nöjd med att ha lärt mig något för mig nytt. Att lägga ifrån mig en bok vars sista sida är ett blankt blad för mig.

Men en sak avslöjar att jag fortfarande inte blivit helt naturlig med detta beteende, i princip alla böcker jag valt att lägga åt sidan har bokstavligen lagts åt sidan. Något hindrar mig från att verkligen, på riktigt, avsluta dem. Jag har slagit ihop pärmarna, avslutat läsningen mentalt och gått vidare. Men kvar ligger de, bredvid min sida av sängen. En väl tilltagen hög har bott in sig på mitt nattduksbord, och jag har enorma svårigheter med att på allvar ställa undan dem. Kanske vill jag plocka upp någon av dem igen. Kanske är de inte riktigt avslutade. Och så vidare.

Jag har med detta en del kvar att lära i konsten att på allvar lämna en outläst bok, och jag tror att eftermiddagens projekt kommer att gå ut på att sortera mina känslor för varenda sådan bok på nattduksbordet. Med andra ord återkommer jag i frågan.

Och aldrig förr har jag väl fått skaka så mycket som de senaste veckorna. De tidigare nämnda googlebesökare är alltid lika… intressanta. Vad omvärlden tänker på nu för tiden känns ganska givet, men stackars dem så besvikna de ska bli när de letar information. Hos tinyfeist kommer de inte att bli klokare.

Så ”svininfluensa + rethosta”, ”svininfluensa”, ”svinis +botemedel”, ”vaccin +dödsfall” och alla andra: jag rekommenderar ett telefonsamtal till sjukvårdsupplysningen istället för besök hos Google som mest tenderar att skrämmas. Tydligen också ge väldigt många, och väldigt ohjälpsamma, hänvisningar till en liten pyttig bokrelaterad blogg. Som inte kan ge minsta råd.

Nu återgår jag till min bok. Där finns det inte någon influensa. Inget google heller.

Jag var på barnteater häromdagen. På lilla Teater Tre på Rosenlundsgatan på Södermalm. Jag har inte varit på barnteater sedan sista gången jag själv bevistade en sådan, i rätt ålder. Fast vaddå ”rätt” förresten, teater anpassat för barn är fantastisk för alla insåg jag då, förra veckan. Det är så glädjefyllt, och dessutom är barn spontana. De drar sig inte för att påminna skådespelarna om att de minsann har en strumpa hängandes bakom sig. Eller för att gasta att den blomman som står i bakgrunden är väldigt glänsig. De deltar, helt enkelt. Fint, väldigt fint.

Jag fick mersmak i alla fall, på både barn- och vuxenteater, och letade genast runt på Stadsteaterns hemsida och vad finner jag om inte vackra Bröderna Lejonhjärta. Det är nog min absoluta favorit bland Astrids alla pärlor. Mio min Mio förstås, och Pippi. Men Skorpan och Jonatan, de går rätt in. De gör ju det. På hemsidan kan man hur som helst titta på ett klipp från pjäsen (tyvärr gick det inte att länka, men den som känner sig manad bör klicka sig in och spana), och det gav mig faktiskt rysningar. Teaterpeppen är helt klart stor.

Teater. Bröderna Lejonhjärta. Ja, ja, ja!

Det var numera ett tag sedan jag läste ut Borta bäst av Sara Kadefors, och faktum är att jag inte har haft lust att skriva något om den sedan dess. Men eftersom jag så snällt fick den från Piratförlaget (tack!) känns det ohyfsat att inte göra så. Och när jag tänker efter har jag en hel del att säga, det är bara det att jag troligtvis inte gör boken någon tjänst genom att yppa de ord som ligger på tungan – alternativt fingerspetsarna.

Jag skrev emellertid en lång, lång text om boken. Men vet ni, det blir inget av med den texten. Jag kan nämligen garantera missförstånd om jag låter mig själv löpa amok, med tanke på de kritiska funderingar som föddes under läsningen av Borta bäst. Jag väljer därmed att endast göra små punkter med åsikter.

* Borta bäst är egentligen en bra bok med ett bra tema. Min personliga åsikt är dock att temat inte behandlas lika bra som det i sak är.

* Borta bäst är alldeles för enkel. Jag hade kanske inte ansett detta om det inte stått overallt om hur den behandlar stora, allvarliga frågor. Jag anser att dessa frågor slarvas bort, och förblir obesvarade.

* Protagonisten stör mig. De övriga romanpersonerna stör mig. De kryper inte in under mitt skinn, inte det minsta.

* Dialogerna känns onaturliga. Jag är en sucker för att det som sägs ska ligga bra i mun, utan att bli talspråk. Men här, nej det ligger inte bra i mitt personliga tycke.

* Slutet är strösslat med lagom mycket socker, och det hade kunnat bli intressant. Tyvärr upplever jag det som tillrättalagt, som att det som sker skrevs för att man ska tänka ”ahaa, men åh. Tänk så lustigt, hur man kan ändra sig. Och vilket ovanligt, oväntat val Sylvia gjorde.” Just därför tycker jag att det var sjukt väntat, och det irriterade mig.

* Språket i allmänhet är superbt. Förutom dialogen, så älskar jag Sara Kadefors språk. Det är precis så som jag vill ha det i en svensk roman. Diffust tyckande? Javisst, men det är min personliga rätt. Jag bara gillar’t.

Så där har ni det i ett nötskal. På en höft. Jag är inte så positiv, skulle man kunna säga. Men jag gillar fortfarande Sara Kadefors, och jag vill läsa hennes nästa. Men då tycker jag att hon ska våga lite mer. Gräva ner sig och bli skitig under naglarna på riktigt. Den största anledningen till att jag är negativ är nog för att jag upplever henne som fantastisk i sig, som att hon har det i sig att vara bra mycket bättre än såhär.

Så ja, vad mer kan jag säga?

Det var i sanning länge sedan jag gick in och stängde dörren om mig i mitt eget rum. Det här rummet. Jag har haft massor av vettiga – och ännu fler ovettiga - tankar, men på något sätt har de inte tagit sig utanför mitt huvud. Kanske för att jag har befunnit mig i en bubbelibubbla, och jobbat som en liten iller för att få klart ett projekt. Ett projekt som kanske resulterar i en vändning av mitt liv. Kreativiteten har stått högt i tak och jag känner att jag är på rätt väg. Nu gäller det bara att de arbetsgivare jag vill ha, vill ha mig också. Men får jag min önskan igenom så blir böcker en del av mitt arbetsliv, såväl som min käraste fritidssysselsättning.

Böcker ja, de har jag hunnit läsa i viss utsträckning. Jag har läst ut, påbörjat en ny men avslutat, påbörjat ännu en ny och så vidare. Jag känner mig tämligen flyktig i mina bokval, vilket är på gott och ont. Å ena sidan har jag blivit bättre på att våga avsluta en bok som inte drar i mig. Å andra sidan visar det sig att jag blivit kräsen som få med åren. Jag kan klämma vilken typ av bok som helst, inte så. Men det krävs verkligen något visst, oavsett genre, för att jag ska vilja stanna kvar och läsa ut. Detta, i kombination med att jag är en ganska långsam läsare, ger att antalet utlästa böcker inte kan klassas som många. Tur att jag inte är en person som ser antalet lästa böcker per år som något som definierar mig som läsare. Då hade jag fått problem. Lustläsning är lika med läslycka.

Helgen blir dock fylld av lästid, det hoppas jag. Läsning och ett fortsatt rotande i min pågående åttiotalsmusiksrevival. Just nu rekommenderar jag Cyndi Lauper.

Jag har således varken musikaliska eller litterära pretentioner längre. Fint så, på något vis.

Jag är troligtvis sorgligt efter, som vanligt. Men sorgligt och sorgligt i och för sig, jag har aldrig sagt att jag skulle följa utgivningskatalogerna slaviskt eller hänga med i svängarna på allt vad gäller nya böcker. Det har jag aldrig sagt, och det kommer jag heller aldrig att säga. Luststyrd är vad jag är. Med det mesta, men särskilt läsning. Fast en sak som är lite synd är att jag missar mycket information som visar sig vara glädjeämnen deluxe. Tack vare ViLäser ser jag nämligen att John Ajvide Linqvist kommer med en ny roman i maj nästa år. Herrans, vilken fröjd. Ni visste säkert redan att detta fanns att vänta men jag blev sannerligen överraskad, Människohamn kom ju nyss ut (nej, den kom förstås inte ut nyss. Men det känns så).

Lilla stjärna hörs som lovande, mycket lovande. Jag har verkligen, mot alla odds, lyckats falla pladask för Ajvides böcker och jag hoppas att den ajvidiska produktionen aldrig sinar. Nu längtar jag om möjligt ännu mer till våren.

Och för min del får Allsång på Skansen åka på hur mycket däng som helst.

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva något smart. Och om inte smart, så något vettigt. Och om inte vettigt så åtminstone fyndigt. Och om inte det heller, så kanske i alla fall något lite halvroligt. Men nej, det lutar istället åt att jag skriver något utan mening alls. Mitt huvud känns nämligen aningen urblåst, för jag har tagit steg ett på vägen till mitt nya liv. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Jajjemen. Inget har någonsin känts så rätt, samtidigt som det är det mest dumdristiga jag kunde göra i skrivande stund. Nu gäller följande: planera mitt nya liv lite mer, och leta fram en bra karta som leder fram till målet jag har tänkt nå. Pucko, viskar filuren på min ena axel, fantastiskt viskar filuren på den andra. Själv står jag i mitten och kliar mig i huvudet, men hoppas på att filur nummer två får rätt.

Behöver nog landa ytterligare, och den däringa plommonpajen på köksbänken känns lockande. Likaså nya ViLäser. Faktisk lycka. Det blir vi tre och soffan ikväll känner jag.

Inget smart att vänta på ett litet tag, således. Möjligen något lite halvroligt, men jag haver få förhoppningar.

Tre böcker hämtade jag ut idag. Tre böcker ger en tämligen nätt boktrave, men det är trots sin litenhet en mycket trevlig trave. Ja, det tycker jag och jag ser fram emot läsning av samtliga, ety de är alla böcker jag har tänkt läsa mycket länge.

Jag vill också tillägga att detta, det intetsägande inlägget, helt och hållet trotsade mina intentioner. Jag hade nämligen skrivit ett hejdundrandes klokt och vettigt inlägg (såklart. Jag förskönar absolut inte i efterhand.) men råkade, på ett mycket osmidigt och på intet sätt skickligt vis, slita ut bredbandskabeln vilket trollade bort allt det skrivna på ett magiskt och alldeles underbart irriterande sätt. I brist på detta tänkte jag således att jag skulle liva upp den, för tillfället, sorgligt tysta bloggen med en bild. Jag gillar boktravebilder, kort och gott.

Var sak har sin tid, och tydligt är att jag läser rätt bok precis just nu. Jag började läsa Sara Kadefors Borta bäst i morse. Ännu är det för tidigt för att uttala sig sådär jättemycket, men att jag gillar - det går inte att frångå. Det jag ville berätta om är dock följande. Det var det där med tecken, och så vidare.

Jag hade just slagit ihop pärmarna på Borta bäst och gått upp från tunnelbanan på väg till jobbet imorse. Vem springer jag rätt in i (inte bokstavligen, det var några centimeter mellan oss och jag är tämligen säker på att mitt förbipasserande inte fastnade på hennes näthinna) på gatan om inte Sara Kadefors. Jag fick en impuls, jag ville slänga fram min bok och liksom peka intensivt kolla vad jag läser! men jag gjorde givetvis inte detta. Jag tycker mycket om hennes böcker hittills, men jag är inte den som är den. Nåväl, jag jobbade mina timmar och det var inte mer med den saken.

Väl hemma från jobbet låg jag och tyckte synd om mig själv under en filt på soffkanten. Jag brukar aldrig knäppa på televisionen vid den tiden, men av någon anledning gjorde jag just detta. Vem ser jag då i rutan? Jo, Sara Kadefors. Sara Kadefors som intervjuas i ett hejdundrandes dåligt program av tre hetsiga kvinnor som troligtvis inte kommer gå till historien som särdeles välmatchade, eller proffsiga. Nåväl. Sara, Sara, Sara. Hon verkade så rolig, så trevlig och så distanserad. Hennes små reaktioner på de träliga frågorna var fantastiska i sina stunder.

Jag gillar henne ännu mer nu, och jag känner att dagen har varit generös med tecken. Jag ser aldrig – aldrig! – författare på stan. Skådespelare ja, televisionsprofiler ja, sportfolk ja. Men författare, nej. Så av alla dagar i mitt liv, av alla stunder. Sara Kadefors på vägen till jobbet. När jag samma dag börjat på hennes bok, och när jag samma dag ser henne intervjuas trots att jag aldrig annars tittar på tv då.

Nej, dagen har understrukit att jag verkligen borde avsätta extra tid så att Borta bäst kan avnjutas sammanhängande och på så vis ges optimal möjlighet att hamna på mina goda lista. Men som sagt, jag gillar. Bok, såväl som författare.

Men det är ibland kärnan av en god enkät. Tss. Och någon gång för länge sedan snappade jag upp just den här enkäten på en amerikansk bokblogg, men vad hände sedan? Jo, jag glömde bort den. Jag har absolut inget minne av var jag hittade originalet, men tack ändå du kära bokbloggare i USA som försett mig med dagens lilla nöje. Jag kör helt enkelt på.

Vilken bok i dina hyllor har du haft längst? Eftersom jag bara har ett fåtal av mina böcker från barn- och ungdomen här i min lägenhet är det nog något så illa som ett gäng av Maeve Binchys böcker. Jag slukade dem som fjortonåring, hu.

Vad… läser du just nu? läste du senast? ska du läsa sedan? Just nu: Borta bäst av Sara Kadefors. Senast: Udda av Sara Lövestam. Ska: antingen fortsätter jag i Dead until dark av Charlaine Harris eller så plockar jag upp något som känns bättre (det vill säga, nästan vad som helst från hyllorna).

Vilken bok verkade alla utom du gilla? Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Fy så seg den var. Jag gillade inte boken alls, och läste i slutändan inte ens ut den.

Vilken bok intalar du dig själv att du ska läsa? Hm, det är nog rätt så många av klassikerna. Vi har en lång radda av gamla godingar här, men jag är nog inte den i hushållet som kommer öppna dem i första taget. Fast jag säger att jag ska.

Vilken bok som kommer ut inom ett år kommer du prioritera att läsa? Eh. Jag har rätt dålig koll på vad som är på gång inom förlagsvärlden. Jag går på känsla och blandar nytt som gammalt. Ibland råkar det bli något som just kommit ut, men lika ofta slår jag till på gammal skåpmat. Jag prioriterar helt enkelt det jag känner för, för stunden.

Sista sidan: läser du den först, eller väntar du tills det är dags? Nej, nej! Den får allt vänta tills jag kommit dit på naturlig väg. Jag får alltid panik om jag råkar skymta text på sista sidan när jag kollar sidantalet (för det måste jag alltid göra, av någon anledning).

“Författarens tack”: slöseri med papper och bläck, eller intressant? Tja, det finns ju där av en hyfsat vettig anledning. Jag brukar inte lusläsa, men ibland kastar jag ett öga. Dock säger det mig i princip aldrig något så mig gör det detsamma om det finns där eller inte. Den gång jag sett en poäng – och en rätt rolig sådan – var när jag läste Bunny Munros död av Nick Cave nyss, när han tackade Avril Lavigne och Kylie Minogue. Då fick jag mig ett gott skratt, med tanke på deras figurering i boken.

Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med? På papper vill jag byta med alla karaktärer som rör sig i aka-porr-böcker, typ Lee Fiora i Prep eller Richard i The Secret History. Men i verkligheten vore det ju katastrofalt jobbigt. Annars, nja. Jag tänker nog inte så mycket i de banorna, jag gillar att vara mig själv som mentalt hamnar någon annanstans när jag läser.

Vilken/vilka författare, som du inte redan har läst, vill du läsa? Men det är ju massor! Sarah Waters är jag sugen på, Michel Faber, Sadie Jones, Kjell Westö litegrann, Mircea Cartarescu… tusentals, eller så.

Vilken/vilka böcker i dina hyllor har du haft sedan du gick i skolan? Igen, inte många böcker fick följa med mig från barndomshemmet. Det närmsta vi kommer är nog den där gamla Binchydängan fortfarande ja.

Vilken/vilka böcker har fått följa med dig på flest resor? Oh, jag tror jag är rätt duktig på att variera mig där. Men Den hemliga historien har ju fått flytta med mig utomlands två gånger så den ligger nog bra till.

Fanns det någon obligatorisk läsning som du hatade i skolan, men som visat sig vara riktigt bra tio år senare? Jag har jättesvårt att minnas att jag hatade något jag läste i skolan. I grundskolan slukade jag böcker och sög åt mig allt, bra som dåligt. I gymnasiet läste vi knappt någonting alls, och det var jag besviken på. Så jag hatade nog snarare det faktum att vi inte fick läsa tillräckligt.

Stephen King eller Anne Rice? Är det konstigt att jag inte läst vare sig den ena eller den andra? För så är det i alla fall.

Begagnade eller sprillans nya böcker? Det spelar ingen roll alls.

Har du sett en film som visade sig vara bättre än originalet, det vill säga boken? Not yet. Några filmer som jag har sett har varit fantastiska, men i de fallen har jag inte läst boken. Det har kanske känts som att filmerna borde vara bättre, men egentligen har jag ju ingen aning. Fast just det, The Hours ligger bra till. Jag älskade både film och bok, men på olika sätt.

Finns det någon vars boktips du alltid lyssnar på? Nja. Nej, inte direkt. Eller, lyssnar gör jag ju, men att lyssna på tips betyder inte per automatik läsning.

Rekommendera en bok eller en serie: En? Oh, the pressure! Men okej, Drottningen vänder blad av Alan Bennett då. Bara för att säga något spontant, som jag gillade skarpt.

Åh. Det är så ljuvligt att sätta tänderna i en ny bok, komma in i den direkt och sedan ha massiva problem med att lägga den åt sidan. Det var ett tag sedan jag kände så nu faktiskt, även om jag läst bra böcker. Men nu, nu fick jag uppleva det igen! Och boken som tillät mig att känna detta heter Udda, och är skriven av Sara Lövestam. Sara vann Bok-SM som organiserades av Kapitel1 och Piratförlaget och priset, ja, det var ju att få ge ut det manus man tävlat med. Detta är alltså en debut, och vilken debut då!

Udda handlar i korta drag om relationer. Vi har Martin, som attraheras av det ofullständiga. Kvinnor utan ben, kvinnor utan armar. Som baksidestexten säger: han har ett begär till stumpen. Sedan har vi Lelle, en lesbisk punktjej som säger precis vad hon tycker och tänker. Sist men inte minst träffar vi Paula, som har ett noll och ett halvt ben. Hon är språkforskare och lever tämligen avskilt från omvärlden. Paula har grottat ner sig fullständigt i sin egen upplevda fulhet, och vill inte ha med andra att göra över huvudtaget. Till en början.

En grovhuggen utläggning där. Vad kan man då säga om Udda? Jag skulle vilja inleda storslaget med att kalla detta en fantastisk debut – den bästa svenska jag läst på oerhört länge. Språket flyter som ett rinnande vatten. Det är naturliga dialoger, okrystade och opretentiösa, och eftersom jag har svårt för ”skrivarkursdebuter” så kunde jag andas ut - för Udda är ingen sådan bok. Det känns inte sökt, inte heller tillgjort besvärligt eller överarbetat.

Sara Lövestam har skapat tydliga karaktärer och jag känner dem inuti genom hela boken. Det som är mest fascinerande är att boken heter Udda, och i princip alla relationer som behandlas i boken går också att klassas som udda. Karaktärernas livssituationer och preferenser kan alla kallas marginaliserade, och det är det som är så underbart. För trots att det är ofrånkomligt att så är fallet så behandlar Sara Lövestam det hela delikat. Trots att det är fullt fokus på det från normen avvikande, så blir det så enkelt. Jag älskar, att det får handla om det avvikande utan att för den delen vara problematiserande på ett högtravande sätt. Jag älskar, att det handlar om lesbiska, ovanliga fetisher, avhuggna kroppsdelar, besvärliga relationer. Jag älskar, att det ovanliga blir vanligt, att det annorlunda tillåts vara annorlunda utan att göras konstigt. Jag älskar, att bokens fokus känns nytt och ögonöppnande fräscht.

Det jag älskar allra mest, det är att boken är skriven för vem som helst. Man måste inte uppleva sig som marginaliserad för att förstå, man måste inte vara lesbisk, rullstolsbunden eller ha en dragning till något hemligt och ovanligt. Nejnej, läsaren kan vara precis vem som helst. Känslorna som beskrivs, är så nära att de går att ta på. Känslorna som karaktärerna upplever, de känner även jag. Och du med. Allt runtomkring, är faktiskt struntsamma.

Det finns några partier jag ser som knepiga, och vissa delar av handligen är svåra att se som vettiga om man tänker efter. Jag kan inte skriva om dem utan att spoila handlingen och det vill jag inte göra. Dessutom behöver man inte fundera över detta så mycket, för faktum kvarstår: Udda är en otroligt fin roman. Jag ser fram emot Sara Lövestams framtida verk, för jag hoppas verkligen att det kommer några sådana. Tills vidare kan man läsa hennes fina blogg här. Men summan av kardemumma: skynda, läs Udda vetja.

Jag har under hösten blivit påmind om hur plötsligt livet kan förändras. Men det som blivit allra mest påtagligt är insikten om att man faktiskt inte vet hur långt eller kort det liv, som ligger framför en, kommer att bli. Jag vill säga att detta är på både gott och ont, ety man ska inte grotta ner sig i livets stora frågor allt för länge men inte heller förtränga dem.

Vad jag vill säga är, att jag tagit nya beslut som – förhoppningsvis – kommer förändra min vardag efter årskiftet. Jag tänker ta mina drömmar på allvar, istället för att låta dem frodas i en påse under sängen. Så att säga. Det skrivna ordet kan få bli min vår, är vad jag tänker. Det blir dock en ruskig resa dessförinnan, då ett stycke chef kan vara mindre benägen att hålla med.

Men långt innan dess tänkte jag skriva några rader om Sara Lövestams Udda. Jag har läst och läst ut den, och jag tycker massor. Mest om. Väldigt mycket om. Fast det tror jag att jag tar imorgon, eller dagen därpå.

Tydligen sa Victor Hugo följande: ”Det är ur böckerna de vise hämtar tröst i livets motgångar.”

Om just han sa det eller ej, det kan jag inte avgöra. Det enda jag kan säga är att det är dagens sanning. Jag har gjort just detta idag, och det var ett mycket klokt drag.